Bland gudarna dyrka de mest Merkurius1, åt vilken de anse som sin skyldighet att på vissa dagar bringa till och med människooffer. Mars sona de med offer av de djur, som därtill äro tillåtna, och likaså Herkules. En del av sveberna offra även åt Isis2. Beträffande anledningen och ursprunget till denna främmande gudsdyrkan är jag icke på det klara mer än så till vida, att själva sinnebilden, vilken är danad i form av en liburnisk farkost, tydligen anger, att det är en från främmande land inkommen religionsföreteelse.
För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar eller att avbilda dem i någon gestalt med mänskliga drag. Lunder och hult helga de3, och med gudars namn åkalla de det förborgade, som allenast deras gudsfruktan uppenbarar för dem.
1 Författaren tillåter sig här samma slags "romerska omskrivning" av de inhemska gudanamnen som i kap. 43 angående Alcis och i kap. 40 beträffande Nerthus, dock här tyvärr, likasom redan förut i kap. 3, utan att angiva dessa namn. Emellertid kan man dels på grund av uppgifter såväl i T—s egna historiska arbeten som hos andra forntida författare, dels, och framför allt, på grund av den omskrivning de romerska namnen på veckodagarna redan mycket tidigt erhöllo hos germanerna, med rätt stor visshet sluta till dessa av T. icke angivna germanska gudanamn. Sålunda motsvarar vår Tisdag, Ty's dag, det romerska dies Martis, 'Mars' dag, likasom Onsdag, Odens dag, motsvarar dies Mercurii, Merkurius' dag. Den romerska torsdagens, dies Jovis, gud Jupiter sakna vi däremot här men möta i stället Hercules, vilken vi redan (kap. 3 n. 1) samställt med Tor. Enligt T—s Historia (4.64) satte tenktererna (se kap. 32) "Mars" högst bland sina gudar; enligt Annalerna (13.57) offrade germanerna sina fiender åt såväl "Mars" som "Merkurius". På 700-talet betygar den langobardiske historikern Paulus Diaconus: "Wodan är densamme, som hos romarne kallas Merkurius". Om germanernas religion se ock J. Cæsars mycket avvikande framställning (Gall. kriget 6.21.)
2 Författaren fortsätter här samma namnomskrivning som i det föregående. Vid de ceremonier, som voro förbundna med den inemot ett århundrade f. Kr. från Egypten till Rom införda Isiskulten, förekom ock vid den vårhögtid, som firades den 5 mars, ett skepp. Detta, och troligen även andra skäl, har föranlett T. att samställa den germanska gudinnan med Isis. Vem denna germanska gudinna varit är outrett. Då de förut nämnda gudomligheterna så väl motsvara dem, som hos germanerna givit veckodagarna sina namn, hade man nästan väntat att i den därefter omtalade gudinnan finna en motsvarighet till den, efter vilken den romerska fredagen, dies Veneris, Venus' dag, bär sitt namn. Jämföres vanaparet Frö–Fröja med Isis, saknas ock onekligen icke vissa likheter. För såväl Frö och Fröja (jfr Eddan: Solsången 77) som Isis är skeppet ett attribut, och likasom svinet i Norden ägnades Frö och Fröja, ägnades det i Egypten åt Osiris och Isis. För såväl Isis som Fröja äro vidare deras tårar av en egenartad märklighet; båda irra vida omkring för att söka sin förlorade älskling: den ena Osiris, den andra Od, bägge otvivelaktigt växtlighetsgudar. För den gudinna T. avser föreligger således möjligen en Fröja nära stående gudomlighet. Tacitus förlägger ock denna "Isiskult" till norrut boende germaner: "sveber". I Tisteds amt i Danmark har gjorts ett fynd av omkring ett hundra små båtavbildningar av guld, efter vad det anses, från slutet av bronsåldern, otvivelaktigt tillverkade i rituellt syfte. Under medeltiden var skeppet den heliga Gertruds attribut.
3 Den vida kring jorden utbredda, uråldriga träd- och lundkulten var starkt förhärskande hos alla de germanska folken (jfr kap. 10, 39, 40, 43, samt kap. 10 n. 1). Folkområdet (civitas) synes i regel hava ägt en helig lund, där religionsutövningen förestods av samhällets präst (sacerdos civitatis) (jfr kap. 7 n. 3). Stundom bildade dock flera folk en sammanslutning om en gemensam kultplats, fornnordiska vi, (jfr kap. 39 och 40 samt kap. 2 n. 5). I vårt land bildade svealandskapen en dylik amfiktyoni om den heliga lunden vid Uppsala. Ännu på 12- och 1300-talet måste våra landskapslagar (Upplands-, Gotlands-, Helsingelagen) förbjuda tro på och åkallan av lunder.