Såsom de äldsta och ädelbördigaste bland sveberna uppgiva sig semnonerna. Trovärdigheten av denna höga ålder bestyrkes av ett religionsbruk1. Vid en bestämd tid sammanträda genom sändebud alla till samma blodsförvantskap hörande folk2 i en genom förfädernas spådomsförrättningar3 och fornärvd fruktan helig skog och fira genom ett å samhällenas vägnar utfört människoblot den ohyggliga inledningen till deras barbariska gudstjänst. Även på ett annat sätt framträder vördnaden för denna lund. Ingen dristar där inträda utan att vara fängslad med band såsom ett tecken av underkastelse och såsom för att åskådligt betyga gudomens överhöghet4. Skulle han råka falla omkull, får han icke hjälpas upp och ej heller själv resa sig. På marken vältra de sig ut. Hela denna trosföreteelse häntyder på en föreställning att därifrån leder folkstammen sina rötter, att där dväljes en gud, som härskar över alla, att allt annat är honom underkastat och underdånigt.
Härtill kommer det anseende som semnonernas välstånd förlänar dem. De bo i hundra bygdelag, och denna stora samhällskropp föranleder, att de hålla sig för att vara huvudfolket bland alla sveber5.
1 Religionen var på det hela taget hos semnonerna naturligtvis densamma som hos övriga germaner (se kap. 9), men i här ifrågavarande religionsskick voro de, enligt T—s mening, särstående. Det var detta (jfr kap. 2 n. 5), som gjorde, att de betraktade sig såsom de fornåldrigaste och ädelbördigaste bland sveberna.
2 Alltså icke alla de folk, som gemenligen benämndes sveber, utan de bland dem, som räknade gemensam härkomst och på grund därav bildade ett kultförbund.
3 "Spådomsförrättningar" (auguria) skulle här mycket väl kunna avse fågelskådning (jfr kap. 10). En icke blott hos romarne utan vida omkring i världen och påtagligen även hos germanerna helig och varselgivande fågel var hackspetten, särskilt svartspetten. Men även med offren, t. o. m. människooffren, voro spådomsriter förbundna.
4 T—s förklaring är oantaglig. Otvivelaktigt var denna lund lika som den i följande kap. omtalade Nerthuslunden "tabu", d. v. s. så helig, att ingen vanlig dödlig fick beträda dess mark. Endast prästen och den till offer vigde hade tillträde. Skulle någon annan inträda på området, måste han ikläda sig ett offers skepelse och vara bunden. — Vad beträffar seden att rituellt vältra sig på marken, har en dylik sed in i senare tid hos vårt folk förbundits med åskan: den som första gången på året hörde tordönet skulle kasta omkull sig och vältra sig på marken. Detta skulle medföra god skörd. Jfr kap. 8 n. 1.
5 Se härom J. Cæsar, Galliska kriget 4.1, ävensom 1.37. Cæsar kallar dem endast sveber.