Vad själva germanerna angår är jag böjd för att hålla dem för detta lands urinnevånare, i ingen mån uppblandade genom invandringar eller förbindelser med andra folkslag. Ty fordom anlände de, som ville ombyta boningsorter, icke till lands utan på flottor, och den omätliga, utanför, jag ville nästan säga mitt emot oss1, liggande oceanen befares endast sällan av fartyg från vår del av världen2. Vem skulle för övrigt, om man också bortser från farorna på ett stormigt och okänt hav, vilja lämna Asien, Afrika eller Italien för att uppsöka Germanien, ett frånstötande land med ett bistert luftstreck, ledsamt både att bebo och besöka för en var, såvida han ej där har sitt fädernesland?
De lovprisa i gamla kväden, vilka utgöra det enda slags hävder och urkunder de äga, en av jorden född god Tuisto3 samt dennes son Mannus4 såsom detta folkslags upphov och grundare. Mannus tillskriva de tre söner, efter vilka de närmast oceanen boende skola hava erhållit namnet ingävoner, de mellanboende herminoner och de övriga istävoner5. Några6 åter påstå — tidsavståndet tillåter ju en viss frihet — att guden haft ännu flere söner och att ännu flere folkstammar blivit på antydda sätt uppkallade: marser, gambrivier, sveber, vandilier7, samt att även dessa äro äkta och fornåldriga namn.
Däremot lär benämningen Germanien vara ung8 och skall hava tillkommit i en senare tid därigenom att de, som först övergingo Rhen och drevo undan gallerna och som nu benämnas tungrer, då blivit kallade germaner. På så vis skulle ett namn på ett folk, ej på en folkstam, efter hand hava utbrett sig, så att alla kallades med det först av segraren, (men) för skräckens skull9 inom kort även av dem själva antagna namnet germaner.
1 Adversus, d. v. s. på motsatta sidan av världen. Påtagligen har T. här utgått från den redan av Aristoteles och andra lärda greker och romare framställda åsikten, att jorden är klotformig.
2 D. v. s. från det romerska världsområdet.
3 Enligt annan läsart Tuisco. Namnet Tuisto (Tvisto) anses av senare språkforskare och mytologer beteckna guden såsom tvekönad. Äldre mytologer samställde namnet med lat. deus, divus, grek. Zevs o. s. v., fornnord. Ty, och gjorde honom till himmelsguden eller dennes son.
4 D. ä. Man. Mannus eller Man är således den första mannen, människan, vilket för all primitivare åskådning är liktydigt med folkstammens urfader. Den respektiva folkstammen utgör nämligen alltid människorna framför andra.
5 Dessa tre namn angiva otvivelaktigt grupper av folk, som en gång varit förbundna med varandra genom en gemensam kult av en stamgud, från vilken de ansågo sig hava sina anor. Jfr k. 39. Om de av T. nämnda tre folkförbunden redogör Plinius (Nat. hist. 4.99) utförligare. Ett dylikt kultförbund bildade hos oss Svealandskapen. I namnet ingävoner har man funnit namnet Yngve, under vilket guden Frö insatts såsom stamfader för ynglingaätten.
6 D. v. s. några romerska författare. Jfr Inledningen s. 5.
7 Vandilierna, Vandilii, äro desamma som vandalerna. — Se ock kap. 43 n. 11.
8 D. v. s. i jämförelse med de föregående "fornåldriga namnen".
9 D. ä. för den fruktan, som själva namnet germaner ingav. Härledningen och betydelsen av detta namn äro trots de många förslag som gjorts, fortfarande okända eller ovissa. Att namnet är av galliskt ursprung ävensom att det sedan sannolikt germaniserats, synes dock framgå av T—s här t. o. m. mer än vanligt svårfattliga framställning. Bland tydningsförslagen synes det, som härleder ordet från ett keltiskt, dock blott i iriskan påvisat ord gairm, rop, skri o. d., finna ett åtminstone skenbart stöd däri, att T. omedelbart i det följande omtalar det för germanerna egendomliga, fruktan injagande sköldropet (se k. 3). Jfr F. Tamm, Etymol. svensk ordbok: Gorma. Andra förklaringar av namnet germaner äro, att det betyder gränsbor, skogsinnebyggare, de storväxte o. s. v. Namnet förekommer först hos Cæsar i hans bok om Galliska kriget.