Emellertid1 hållas äktenskapen där strängt, och i intet hänseende torde germanernas seder förtjäna mera beröm. Bland alla främmande folk stå de nämligen nästan ensamma om att nöja sig med endast en hustru, och ett undantag göra på sin höjd några få, med vilka — icke på grund av någon böjelse, utan för deras höga börds skull — förbindelse genom giftermål från många håll eftertraktas.
Hemgiften bringar icke hustrun mannen utan mannen hustrun. Tillstädes äro föräldrar och släktingar, och dessa besiktiga gåvorna — gåvor icke avsedda att tillfredsställa kvinnlig fåfänga eller att smycka bruden utan bestående i oxar, en betslad häst samt sköld jämte framea och svärd. För slika gärder förvärvas hustrun; och i gengäld medför hon själv å sin sida några vapen åt mannen. Denna handling anses jämngod med de starkaste äktenskapsband, med högtidlig vigselförrättning, med äktenskapsgudomligheternas åkallan2. På det att hustrun icke må anse sig stå utanför de manliga värven och utanför krigens tillfälligheter, påminnes hon redan genom själva invigningen av hennes inträde i äktenskapet därom, att hon kommer såsom en trogen följeslagare åt mannen i mödor och faror för att i frid som i strid utstå och våga det samma som han. Detta angiva de sammanokade boskapsdjuren, detta den rustade hästen, detta de givna vapnen. Så i liv, så i död! Dessa sistnämnda mottager hon för att i okränkt och värdigt skick överlåta dem åt sina barn3, för att sonhustrurna må mottaga dem, att de i sin ordning från dessa må övergå till sonsönerna.
1 D. v. s. oaktat kvinnornas i föregående kap. omnämnda blottande av kroppen.
2 T. menar: såsom vid äktenskaps ingående hos romarne.
3 D. v. s. söner.