Författaren till denna beskrivning över germanerna föddes omkring år 55 e. Kr. Ehuru han av ålder åtnjuter anseende som Roms förnämste hävdatecknare, är dock föga känt om hans levnad, ja t. o. m. om hans namn råder ovisshet. Vanligen antages detta i sin helhet hava varit Publius Cornelius Tacitus, men av dessa är endast det sista, familjenamnet, fullt säkert. Efter att år 88 hava innehaft pretorsbefattning lämnade han år 89 eller 90 jämte sin maka för längre tid Rom och torde under denna bortovaro hava varit ståthållare i någon av det romerska rikets provinser. År 97 har han återvänt till världsstaden, där han detta år valdes till konsul. Att han upplevat kejsar Trajanus' död (år 117) är visst. Sannolikt infaller emellertid hans dödsår icke någon längre tid därefter. Hans maka, med vilken han år 78 förenats, var dotter till den berömde statsmannen och fältherren Julius Agricola, en tid romersk ståthållare i Britannien, vilkens levnadsteckning Tacitus författat. Samma år, 98, som nämnda minnesteckning, Vita Agricolæ, fullbordades, skrev han även sin bok om germanerna, Germania, såsom den vanligen kallas. Mest omfattande äro hans Romerska folkets historia, Historiæ, omfattande tiden från år 69 till år 96, och det därefter författade historiska arbete, som går under benämningen Årsböckerna eller Annalerna, Annales, vilket skildrar Roms öden från år 14 till år 68. Av det förra av dessa arbeten, vilket synes hava utgjort fjorton böcker, äro endast de fyra första och början av femte boken bevarade till vår tid, och av det senare, vilket omfattat åtminstone sexton böcker, finnas blott sex i början och sex mot slutet numera i behåll, därav dock den elfte och sextonde boken ofullständiga. De s. k. Annalerna utkommo år 116 eller 117, således mot slutet av Tacitus' levnad. Om Tacitus' litterära förbindelser veta vi förhållandevis ännu mindre än om hans levnad för övrigt. Med Plinius den yngre underhöll han en, såsom det synes, livlig brevväxling.
Ehuru Tacitus' personliga förhållanden sålunda träda tillbaka i skuggan för de världshändelser han med oförfärad rättskänsla i sina verk behandlar, kunna vi dock i belysning av dessa skönja rätt mycket beträffande hans andliga utveckling. Född under en Nero's regeringstid hade han sett en Vitellius och en Domitianus intaga Roms kejsartron. Han hade sett det andetomma nöjesliv och den pösande uppkomlingshögfärd, det både det allmänna och det enskilda livet genomsyrande sedefördärv, som redan långt före hans tid förmått finkänsliga naturer såsom en Vergilius och en Horatius att vända världsstaden ryggen för att fly undan till lantlivets sunda levnadssätt och enkla sysslor och nöjen, fortfarande tillväxa och antaga allt frodigare former. Inom statsväsendet rådde ränker, besticknings- och angivarväsen vid sidan av ett äckligt kryperi för de maktägande; inom privatlivet en otyglad njutnings- och praktlystnad med åtföljande ansvarslöshet och andliga förflackning. Förgäves hade redan en Augustus genom såväl lagar och förordningar som eget föredöme sökt sätta en damm för urartningen, förgäves gisslade en Horatius och bland Tacitus' egna samtida en Persius, en Juvenalis, en Martialis i bitande satirer samtidens förkonstling och lyten. Överkulturens upplösande krafter kunde ej längre hämmas, och Roms världsherravälde gled långsamt men säkert sin undergång till mötes.
Om någon haft en förkänsla av detta förestående öde, måste det hava varit den, som med beundransvärd omdömesförmåga och människokännedom inträngt i denna tids väsen och skrivit dess historia. Tacitus insåg ock, att här kunde icke längre något uträttas genom lagar och påbud; här måste en verklig folklig pånyttfödelse i livsåskådning och sinnesart komma till stånd. Även han såg, liksom efter honom så många andra, medlet till räddning från överkulturens vådor i återvändandet till ett naturenligare levnadssätt, och i germanerna, romarväldets fruktansvärdaste fiende (se kap. 37), vilkens undergång han av hjärtat önskar (kap. 33), ser han ett exempel på ett ännu av överkulturens vanarter obesmittat folk, vilket han kan framhålla såsom ett föredöme för sina förslappade landsmän. Detta syftemål är i Tacitus' bok om germanerna omisskännligt och har alldeles otvivelaktigt en och annan gång förlett honom till en färghållning, som menligt inverkat på framställningens verklighetstrohet. I det hänseendet erinrar hans bok om en del reseskildringar från slutet av 1700- och början av 1800-talet.
Emellertid är och förblir Tacitus' arbete den förnämsta litterära källan för kännedomen om germanernas levnadssätt och seder vid deras framträdande i historien, och då han i några viktiga frågor synes motsäga Julius Cæsars uppgifter i dennes bok om det galliska kriget, måste man redan av det skälet, att Tacitus är den till tiden senare och därför bör hava haft tillfälle till flere och utförligare uppgifter, skänka denne mera tillit. Och så mycket hellre bör detta ske, som Tacitus visar sig väl känna Cæsars arbete, och hans uppgifter dessutom allt mer intygas av en senare tids germanska kulturforskning. På det hela taget är ock Tacitus vida mer kulturhistoriskt och etnografiskt anlagd än Cæsar, vilken dessutom lärde känna germanerna under för dem avvikande förhållanden.
Vad de litterära källorna till boken om germanerna beträffar har man ansett, att dessa, utom Cæsars nyss antydda arbete, utgjorts av nu förlorade böcker av Sallustius (död 34 f. Kr.), Livius (död 17 e. Kr.) och Plinius den äldre (död 79 e. Kr.) samt Aufidius Bassus, vilken under Tiberius' regeringstid (14–37 e. Kr.) författade en skildring av fälttågen mot germanerna. Bland dessa sistnämnda författare är inflytandet från Livius och Plinius d. ä. särskilt påtagligt. Efter all sannolikhet grunda sig emellertid Tacitus' uppgifter även i avsevärd grad på av honom själv medelbart eller omedelbart inhämtade uppgifter. Sådana kan han hava erhållit av sin vittbereste svärfader, men sådana saknades det på Tacitus' tid ingalunda tillfälle att i Rom inhämta ej blott från romare, vilka vistats i Germanien, utan även direkt från infödda germaner. Ej osannolikt synes ock, att Tacitus under den tid efter år 90, då han var borta från Rom, haft tillfälle till personliga iakttagelser. Ett och annat i hans skrift om germanerna ger anledning till och stöder en dylik förmodan.
Följande försök att på svenska språket återgiva detta hos oss till namnet mer än till innehållet bekanta arbete kom ursprungligen till i avsikt att med stöd av den nyare folklivsforskningen mera utförligt undersöka och utreda några av Tacitus' utsagor. Emellertid visade sig utförandet och utarbetandet av dessa undersökningar kräva vida mer tid och studier än jag hittills sett och för åtminstone en närmare framtid ser mig kunna ägna denna uppgift, och då de rådande tidsomständigheterna göra, att Tacitus' bok just nu bör äga ett särskilt intresse, har jag dristat offentliggöra denna tolkning. Jag har ock därvid vågat hysa den förhoppningen, att densamma skall kunna bliva till gagn för vår inhemska folklivsforskning. Med endast de mest kortfattade och nödvändiga kommentarer och undvikande allt ingående på de många stridsfrågor, som Tacitus' arbete framkallat, har jag genom det bifogade sakregistret velat låta författaren förklara sig själv.
Liksom vi svenskar enligt antropologernas samstämmiga omdöme för närvarande utgöra det renblodigaste bland de germanska folken, lika visst är, att vi på grund av såväl folklynne som natur- och kulturförhållanden äro de, som äga de bästa förutsättningarna för att omedelbart fatta och förstå Tacitus' framställning av germanerna. I hopp och förväntan, att detta lilla häfte skall icke allenast förkovra kunskapen om våra stamförvanter i allmänhet utan ock bidraga till att fullständiga vår egen självkännedom, framlägger jag alltså denna tolkning av den äldsta beskrivningen över den folkstam vi tillhöra för det svenska folket, vars namn där för första gången framträder på historiens blad.
Översättaren.