Räkning, geometri och all annan förberedande undervisning, som måste föregå dialektiken, böra vi således låta dem studera redan i barndomen, dock så, att det ej blir något tvång över undervisningen.
Huru så?
Därför att en fri man ej bör inhämta någon kunskap under slaviska former. Ty kroppsliga ansträngningar kunna tvångsvis påläggas en människa, utan att de göra hennes kropp sämre, men ingen kunskap, som påtvingas en människa, blir varaktig.
Det är sant.
Du får således ej, min bäste vän, med våld leda barnen in på vetandets vägar, utan göra det liksom på lek. Därigenom blir du ock bättre i stånd att se, vad var och en av naturen går för.
Ja, det är ganska rimligt.
Minns du vidare, att vi yttrade, att vi borde låta barnen på hästryggen färdas med som åskådare ut i krig, och om det ej vore någon risk förbunden därmed, borde man föra dem helt nära striden och låta dem smaka blod, alldeles som unga hundar.
Ja, jag minns det.
De som under alla dessa mödor och faror och under all denna undervisning visa sig vara säkrast och dugligast, böra sedan utväljas till ett visst antal.
I vilken ålder?
I den ålder, då de ha slutat de nödvändiga kroppsliga övningarna. Ty under hela denna tid, den må nu räcka i två eller tre år, är ynglingen oförmögen att kunna göra något annat. Ty trötthet och sömn äro fiender till vetenskap. För övrigt ha vi ju just här en av de viktigaste proven: att se, huru var och en sköter sig under övningarna.
Ja visst.
När således den tiden är över, skola de tjuguåringar, som blivit särskilt utvalda, åtnjuta större heder än de övriga; och de kunskaper, som de förut under barnaåren fingo lära sig utan någon egentlig ordning, böra nu sammanställas, så att de må få en översikt av vetenskapernas inbördes sammanhang ävensom av det sant varande.
Ja, denna metod, där det så tillgår, är den enda säkra och pålitliga.
Liksom den också ger oss det säkraste prov på vem som har dialektisk talang eller ej. Den som kan överskåda sammanhanget, är en dialektiker; men ingen annan.
Jag instämmer.
Det är således detta, som du skall ge akt på. De som därvid framför andra hålla provet i dylikt, och som äro uthålliga i krig och i andra föreskrivna övningar, böra sedan, när de väl ha fyllt trettio år, ytterligare utväljas ur de först utvaldas skara; och dem bör man giva ännu större utmärkelse. Man bör därvid pröva deras förmåga i dialektiken och se till, vem som är i stånd att utan att vara bunden av synen och de övriga kroppsliga sinnena endast med sanningen som ledsagare nå fram till det varande. Och där, min vän, kräves det stor vaksamhet.
Hur så?
Har du ej lagt märke till, vilket ofog som nu bedrives med dialektiken?
Hur så?
Dess idkare äro fyllda av laglöshet.
Förvisso.
Menar du nu, att detta egentligen är så underligt, och finner du det ej förlåtligt?
På vilket sätt, menar du?
Tänk dig ett understucket barn, som uppfostras i stor rikedom och i en stor och förnäm släkt. Han är omgiven av massor med smickrare. När han blir vuxen, får han veta, att han ej är son till dem, som han har ansett för sina föräldrar; men sina verkliga föräldrar kan han ej finna. Kan du tänka dig de känslor, som han hyste mot smickrarna och mot de föregivna föräldrarna dels under den tid, då han ännu ingenting visste om bedrägeriet, och dels när han väl hade fått veta det? Eller vill du höra min tanke om det?
Ja, gärna.
Jag förmodar, att han först — innan han ännu kände det verkliga förhållandet — skulle hedra sin föregivna fader och moder och sina förmenta anförvanter mera än smickrarna; och han skulle vara ivrigare att hjälpa dem, om de voro i behov av något, och han skulle i högre grad akta sig att säga eller göra något otillbörligt mot dem; och när det gällde viktiga ting, skulle han vara lydigare mot dem än mot smickrarna.
Det är naturligt.
Men när han sedan har fått reda på rätta förhållandet, skall nog, gissar jag, hans vördnad och tjänstvillighet gentemot dem minskas; men däremot skall hans känslor gentemot smickrarna stärkas, och han skall lyssna till dem vida mera än förr, leva efter deras sinne och öppet ansluta sig till deras sällskap. Men sin föregivne fader och sina förmenta anförvanter skall han ej alls fråga efter, om han ej skulle råka att vara av en osedvanligt rättskaffens natur.
Det skulle säkerligen gå alldeles på det viset. Men på vad sätt har nu denna liknelse något sammanhang med lärjungarna i dialektik?
Det skall jag säga. Vi ha ju från barndomen vissa bestämda uppfattningar om vad som är rätt och skönt. Dessa läror ha för oss varit liksom föräldrar, som vi lyda och hedra.
Så är det.
Men det finns ju också andra, rakt motsatta läror, som bjuda oss njutningar: de smickra vår själ och locka den till sig; men de ha intet inflytande över dem, som ha något som helst sinne för det rätta, utan dessa hedra fädernas läror och hålla dem i helgd.
Riktigt.
Men sedan kan det hända, att till en dylik person ställes den frågan: Vad är det sköna och goda? Han svarar så, som han har lärt av sin lagstiftares mun. Men då vederlägger man honom med dialektiska grunder, upprepade gånger och på många olika sätt, och driver honom till den föreställningen, att allting likaväl kan vara fult som vackert, rätt som orätt, gott som ont, och likaså med allt annat, som han förut har vördat. Hur tror du, att han sedan skall ställa sig, när det gäller att hålla dessa läror i ära och lyda dem?
Det är givet, att han varken längre skall kunna hålla dem i ära eller lyda dem.
När han således nu ej längre som förut vördar dem eller känner någon inre släktsskap med dem och å andra sidan ej heller kan finna sina verkliga anförvanter — kan man då rimligtvis vänta, att han ägnar sig åt något annat levnadssätt än det, som smickrar honom?
Nej.
Det kan således antagas, gissar jag, att han övergår från laglydnad till laglöshet.
Givetvis.
Således är detta, som händer filosofiens idkare, rätt naturligt, och ävenledes — jag upprepar det — i hög grad ursäktligt.
Ja, och det förtjänar vårt medlidande.
För att du nu skall slippa att hysa medlidande med våra trettioåringar, måste vi iakttaga all möjlig försiktighet, när vi införa dem i dialektikens studium.
Ja visst.
Är nu ej detta ett mycket verksamt försiktighetsmått, att de ej få smaka på densamma under barnaåren? Ty du har nog märkt, att när unga gossar först få smaka på dialektiken, taga de den på ren lek och säga alltid emot alla andra. Och liksom andra vederlägga dem, så vederlägga de själva de andra. Och liksom hundvalpar ha sin fröjd i att nafsa och bita i alla som komma dem nära, så göra också de i sitt resonemang.
Ja, över måttan.
När de sålunda ha vederlagt många för att själva i sin tur vederläggas av många, komma de ganska lätt därhän, att de ej tro på något, som de förut trodde på. Och detta blir anledningen, varför både de själva och hela filosofien kommer i vanrykte hos allmänheten.
Alldeles sant.
En äldre person kan däremot ej gärna vilja vara med om dylikt vanvett, utan han vill hellre efterlikna den verklige dialektikern, som vill forska efter sanningen, än den, som bara säger emot för att skämta och ha roligt. Därigenom skall han för sin egen del bli bättre och rättrådigare, och han skall höja själva studiet till en mera aktad ställning.
Riktigt.
Och har inte också allt, vad vi förut ha sagt, syftat hän på en dylik försiktighet: att vi endast skulle låta besinningsfulla och ståndaktiga naturer få del i dessa studier, och däremot ej som nu låta förste bäste person, även om han vore alldeles oduglig, befatta sig med dem?
Jo visst.
Räcker det, om vi åt studierna av dialektiken giva dubbelt så många år, som de kroppsliga övningarna ha fått sig tillerkända, under förutsättning att de bedrivas i oavbruten följd och med all kraft?
Menar du fyra eller sex år?
Säg fem! Ty därefter måste du låta dem på nytt stiga ner i den underjordiska grottan; du måste tvinga dem att åtaga sig befäl i krig och bekläda övriga ämbeten, som passa för unga män. Ty ej heller i praktisk erfarenhet få de stå tillbaka för de andra. Och även här blir det ju tillfälle att pröva, om de, när de lockas och slitas åt olika håll, skola stå fasta och ståndaktiga, eller om de skola vackla.
Hur lång tid bestämmer du för dessa prövningar?