Menar du med vänner sådana som synas oss vara goda, eller dem som verkligen äro goda, även om de ej synas det? Och med fiender sådana som synas oss vara onda, eller dem som verkligen äro det?
Det är naturligt, att man håller av dem, som man anser vara goda, och hatar dem som man anser vara onda.
Kunna ej människorna misstaga sig på denna punkt, så att de ofta tro, att somliga äro goda, som ej äro det, och att andra äro onda, som ej äro det?
Jo.
I detta fall ha de således de goda till sina fiender och de onda till sina vänner?
Ja visst.
Och ändå är det rätt för dem att i detta fall gagna de onda och skada de goda?
Det är tydligt.
Men de goda äro ju rättrådiga och ej i stånd att göra orätt?
Ja, det är riktigt.
Enligt din tanke är det således rätt att göra ont mot dem, som ej själva handla orätt?
Nej, för ingen del, Sokrates. Detta tycks vara ett brottsligt tal.
Således är det rätt, återtog jag, att skada de orättrådiga och att gagna de rättrådiga?
Det ordet tycker jag bättre om.
Men vad blir konsekvensen, Polemarkos? Jo, många, som ha misstagit sig om människorna, ha vänner, som äro onda, och dem ha de således rätt att skada; och likaledes ha de ofta fiender, som i verkligheten äro goda, och dem böra de således gagna. På det sättet komma vi till det rent motsatta resultatet mot vad Simonides yttrade.
Ja, så blir det verkligen. Vi får lov att ändra det. Det förefaller nämligen, som om vår definition av orden “vän“ och “fiende“ vore oriktig.
Hur då, Polemarkos?
Vi sade, att den som vi anse vara god är vår vän.
Och hur vill du nu att vi skola säga?
Jo, sade han, den är vår vän, som vi anse god och som också är god. Den däremot som synes vara god men ej är det, han synes vara vår vän men han är det ej. Och detsamma gäller om fienden.
Enligt detta blir således, tyckes det, den gode vår vän och den onde vår fiende.
Ja.
Du vill således, att vi skola göra ett tillägg till vår första definition på rättrådigheten. Vi får ej helt enkelt säga, att det är rätt att göra gott mot sin vän och ont mot sin ovän. Vi måste säga: det är rätt att göra gott mot en vän, om han är god, och att skada en fiende, om han är ond.
Ja, just så, det tycker jag är riktigt sagt.
Har således, fortsatte jag, en rättrådig man rätt att skada en annan människa?
Ja visst, blev svaret, han bör skada dem, som på en gång äro hans fiender och onda människor.
Bli hästar sämre eller bättre, om man gör dem skada?
De bli sämre.
Bli de sämre med hänsyn till de egenskaper, som hästarna ha — eller kanske till dem, som hundarna ha?
Med hänsyn till de förra.
Och om man gör hundar skada, bli de väl sämre med hänsyn till de egenskaper, som hundarna ha, och ej till dem, som hästarna ha?
Det är givet.
Måste vi inte också, min vän, säga, att om människor skadas, bli de sämre med hänsyn till de egenskaper, som människor ha?
Jo, visst.
Men rättrådigheten är ju en mänsklig egenskap?
Det är givet.
Således, min vän, måste de människor, som skadas, bli mera orättrådiga.
Det förefaller så.
Kan en musikalisk person göra andra människor omusikaliska genom sin musik?
Det är omöjligt.
Eller kunna skickliga ryttare göra andra människor oskickliga genom sin ridkonst?
Nej.
Och kan den rättrådige göra människor orättrådiga genom sin rättrådighet? Eller kan, för att tala i allmänhet, den gode göra en annan ond genom sin egen dygd?
Nej, det är omöjligt.
Ty det är ej värmens sak att avkyla något — det gör värmens motsats.
Ja.
Och det är ej torkans sak att göra våt — det gör torkans motsats.
Ja visst.
Och det är ej det godas sak att skada — det gör det godas motsats.
Det är tydligt.
Men den rättrådige är ju god.
Ja visst.
Alltså, Polemarkos, är det ej den rättrådiges sak att skada någon, det må vara hans vän eller ej. Detta är en uppgift för hans motsats, den orättrådige.
Häri tycker jag du har alldeles rätt, Sokrates.
Om en person således påstår, att rättrådigheten består i att man betalar sina skulder, och därmed menar, att en god man är skyldig att vedergälla sina vänner med gott och sina fiender med ont — ja, då är det ingen vis man som så talar. Ty han talar ej sanning. Ty det är aldrig, det ha vi sett, rätt att skada någon.
Det medger jag.
Vi vilja således, du och jag, med förenade krafter bekämpa var och en, som säger, att vare sig Simonides eller Bias eller Pittakos eller någon annan vis och gudomlig man har påstått detta.
Jag är beredd att därutinnan kämpa vid din sida.
Men vill du veta, sade jag, vem jag tror har sagt detta ord, att det är rätt att gagna sina vänner och skada sina fiender?
Vem är det?
Jo, jag tror, att det är Periander eller Perdickas eller Xerxes eller Ismenias från Tebe eller någon annan rik man, som trodde, att han betydde något i världen.
Du har alldeles rätt.
Gott! svarade jag. Men eftersom denna definition på rättrådigheten har visat sig vara oriktig — vad annat kunna vi då ha att säga om den?