Efter att ha yttrat detta tänkte Trasymakos att avlägsna sig, sedan han först på detta sätt hade fyllt våra öron med hela sitt flödande ordsvall. Men de tillstädesvarande hindrade honom att gå; de tvungo honom att stanna kvar och svara för vad han hade sagt. Själv var jag lika ivrig, och jag bad honom i följande ordalag: Högt ärade Trasymakos, efter att ha haft ett så märkvärdigt påstående vill du nu avlägsna dig, innan du har hunnit att på ett tillfredsställande sätt vare sig visa oss andra eller själv få reda på, om det verkligen förhåller sig så. Tror du kanske, att det är en fråga av ringa vikt, som du härmed framställer? Gäller det ej en fråga för hela livet — hur vi skola handla för att få mesta möjliga nytta av livet?
Du menar kantänka, svarade Trasymakos, att jag på den punkten har en annan uppfattning!
Det tycks verkligen så, sade jag — eller åtminstone tyckes du ej bekymra dig om oss eller fråga efter, om vi ha det bättre eller sämre i livet tack vare vår okunnighet om detta, som du påstår att du känner till. Och därför, min gode vän, visa oss den vänligheten att tala om det för oss! Vi äro många här, och du skall inte förlora på, att du visar oss en välgärning. För min egen del måste jag säga dig, att jag ej känner mig övertygad av dina ord, och att jag ej tror, att orättrådigheten skänker oss större gagn än rättrådigheten, ej ens om man ger den fritt spelrum och låter den göra vad den vill. Nej, min gode vän, antag att den orättrådige får hållas, antag att han är i stånd att göra orätt vare sig med våld eller med list, jag kommer ändock ej att tro, att orätt är till större gagn än rätt. Och jag gissar, att jag här i detta sällskap ej är ensam om denna mening. Du får därför, min värderade vän, söka att överbevisa oss om, att vi äro på orätta vägar, då vi sätta rätt högre än orätt.
Och hur vill du, svarade han, att jag skall övertyga dig? Om du ej har blivit övertygad av de ord, som jag nyss har yttrat — vad skall jag mera göra? Vill du, att jag skall stoppa in mina ord i själen på dig?
Bevare mig väl, sade jag, för ingen del! Nej, men du skall först och främst stå vid vad du har sagt. Men om du ändrar mening, skall du göra det öppet och ärligt, och du skall ej söka att narra oss. Du finner nog — för att återkomma till vad vi förut ha talat om — att du visserligen först gav en definition på den verklige läkaren, men däremot sedermera ej ansåg dig böra vara lika noggrann i att definiera den verklige herden. Du menar nämligen, att denne i sin egenskap av herde ej tänker på fårens bästa, utan antingen som en läckergom tänker på bordets njutningar eller som en affärsman på den kommande vinsten. Men herdens yrke har verkligen ej något annat syfte än att skaffa största möjliga fördel åt dem, som yrket är till för. Ty för egen del har det ju allt vad som behöves, så länge det helt och fullt är vad det är. På samma sätt trodde jag också nyss, att vi måste tänka om varje slags styrelse, det må vara fråga om det enskilda livet eller det offentliga: att den, så länge den är styrelse, ej bör tänka på någon annans bästa än deras, som tjäna och lyda. Tror du, att de som styra i en stat — jag menar de verklige styresmännen — göra det gärna?
Tror … nej, vid Zevs, jag vet det.
Men hur är det, Trasymakos, har du inte märkt, att när det gäller andra slag av styrelse, så vill ej gärna någon åtaga sig något dylikt utan betalning? Ty de mena, att det ej blir de själva utan de styrda, som få gagn därav. Svara mig nu: skilja sig inte de olika konsterna från varandra genom de olika funktioner, som de ha? Och säg mig nu, min högt värderade vän, vad du verkligen menar, för att vi må hinna någon vart.
Jo, de skilja sig genom sina funktioner.
Och varje konst har väl en alldeles särskild, för den karaktäristisk fördel att bjuda på, såsom t. ex. läkarekonsten ger hälsa, navigationskonsten ger säkerhet till sjöss o. s. v.
Ja visst.
Och förvärvskonsten ger oss ju pengar? Det är dess funktion. Du menar väl inte, att läkarekonst och navigation är ett och samma yrke? Om du fortfarande vill vara noggrann i ditt uttryckssätt, kan du väl dock ej, om kanske en eller annan styrman blir frisk och stark därför att det är nyttigt för honom att fara på sjön, av den anledningen kalla hans yrke för läkarekonst?
Nej, visst inte.
Och lika litet kan du väl kalla förvärvskonsten för läkarekonst, även om någon skulle tillfriskna, mitt under det att han förtjänar pengar?
Nej, ingalunda.
Ej heller kan du väl kalla läkarekonsten för förvärvskonst, även om någon förtjänar pengar, under det att han utövar läkareyrket?
Nej.
Vi äro således ense om, att varje yrke har sin speciella nytta?
Ja, låt gå.
Om det således finns någon nytta, som är gemensam för alla olika slags yrkesmän, är det tydligt, att denna härleder sig från något, som de alla ha gemensamt.
Det tycks så.
Den betalning, som en yrkesman får, härleder sig således därav, att han också sysslar med förvärvskonsten?
Trasymakos medgav detta, låt vara med motvilja.
Den nytta, som ligger i att man får betalning, härleder sig således för en yrkesman ej av hans eget yrke. Nej, vill man ta saken noggrant, är det läkarekonsten, som åstadkommer hälsa, under det att det är förvärvskonsten, som därjämte skaffar betalning. Likaså är det byggmästarekonsten, som åstadkommer byggnader, men förvärvskonsten, som samtidigt skaffar betalning. På samma sätt är det överallt: varje yrke har sin bestämda gärning och gagnar det, som det yrket är satt att styra över. Men säg: har yrkesmannen själv något gagn av sitt yrke, om han ej får betalning för det?
Nej, det är klart.
Men gör han därför ingen nytta, när han arbetar för intet?
Jo, det tror jag.