Jo, du inbillar dig tydligen, att herdarna se på fårens eller oxarnas bästa, eller att de göda dem och vårda dem för något annat syfte än för sina herrars och sitt eget bästa. Och du inbillar dig på samma sätt, att styresmännen i en stat, om de äro verkliga styresmän, ha annat sinnelag mot sina underlydande än herden mot sina får; du tror, att de natt och dag äro sysselsatta med att tänka på annat än på sin egen fördel. Du har inte mycket aning om rätt och orätt, om rättrådighet och orättrådighet, då du ej vet, att rätt och rättrådighet i själva verket äro till gagn för andra — för de starkare, de styrande — men till skada för dig — för alla dem som lyda och tjäna. Med orättrådigheten förhåller det sig däremot tvärtom. Den härskar över dessa i ordets egentliga betydelse enfaldiga varelser, de rättrådiga. Och de underlydande göra vad som gagnar den styrande; honom göra de lycklig med sina tjänster, men sig själva göra de ej något gott. Enfaldige Sokrates! Du kan ju se, huru den rättrådige alltid får stå tillbaka för den orättrådige! Tänk först på deras privata överenskommelser! När två personer, en av vardera slaget, ingå bolag, skall du sedan vid bolagets upplösning alltid finna, att den orättrådige har vunnit mest. Och när det sedan gäller förbindelser till staten — är det fråga om några utskylder, kunna bägge två ha samma inkomster, men den rättrådige får ändå alltid betala mera än den andre; gäller det åter vinst, får den orättrådige mycket och den andre ingenting alls. När de inneha något ämbete, är det sak samma. Har den rättrådige ej något annat ont av det, måste han åtminstone låta sina enskilda angelägenheter bli vanvårdade och sin ekonomi försämras. Tack vare sin rättrådighet kan han ej draga någon vinst av sitt offentliga uppdrag. Ytterligare blir han ovän med sina vänner och bekanta, därför att han ej vill på orättvist sätt göra dem några tjänster. Med den orättrådige är det däremot i alla dessa fall på rakt motsatt sätt. Särskilt tänker jag härvidlag på den, som är i tillfälle att rikta sig i stor skala. Du bör se på en sådan person, om du vill bedöma, hur mycket större intresse man har av att vara orättrådig än att vara rättrådig. Allra lättast skall du inse det, om du vänder dig till den högsta formen av orättrådighet. Den gör brottslingen till den lyckligaste av alla, under det att den gör hans offer och dem, som ej vilja vara med om att göra orätt, till de olyckligaste varelser. Detta är enväldet. Ej bit för bit, utan med ett enda slag slår det under sig främmande egendom, hemligen eller med våld, utan att göra åtskillnad på vad som är heligt eller profant, enskilt eller allmänt. Om en person blir ertappad med att begå ett dylikt brott i ett enstaka fall, blir han straffad och får uppbära mycken smälek. Han kallas helgerånare, slavjägare, inbrottstjuv, bedragare eller rövare allt efter det särskilda brottets karaktär. Men om någon ej blott bemäktigar sig sina medborgares egendom utan även gör dem själva till slavar, får han ej sådana hemska namn, nej, då får han heta en lycklig och välsignad människa, och detta ej blott av sina landsmän utan även av alla andra, som få höra, att han drivit orättrådigheten till sin högsta fullkomning. Ty människorna smäda orättrådigheten, ej därför att de frukta att begå den, utan därför att de frukta att bli offer för den. Och därför, Sokrates, är orättrådigheten, om den blott drives i tillräckligt stor skala, starkare, friare och mäktigare än rättrådigheten. Och som jag från början yttrade, rättvisan är det som gagnar den starkare, under det att var och en har för egen del gagn och fördel av det orätta.