En sådan stat och en sådan statsförfattning, fortsatte jag, kallar jag god och förträfflig, och likaså en sådan människa. Och är detta riktigt, så äro alla andra onda och falska, det må vara statsförfattningar eller människosjälar. Men de kunna uppdelas i fyra olika slag.
Vilka då? sade Glavkon.
Jag skulle just börja att uppräkna dem i den ordning, som de syntes mig följa efter varandra, då Polemarkos, som satt ett stycke ifrån Adeimantos, räckte fram sin hand, fattade i hans mantel uppe vid skuldran, drog honom till sig, lutade sig fram och viskade i hans öra något, av vilket vi endast uppfattade orden: Skola vi släppa honom ifrån oss, eller vad?
Visst inte, svarade Adeimantos med hög röst.
Jag sade då: Vad är det, som ni ej vilja släppa ifrån er?
Dig, svarade han.
Vad nu då?
Vi tycka, att du tar din sak något lätt, och vill undansnilla och slippa ifrån ett helt kapitel, och det ej det sämsta, av vår undersökning. Du trodde, att du skulle komma undan med att helt lättvindigt säga, att i fråga om kvinnor och barn “ha ju tydligen vänner allt gemensamt“.
Var inte det riktigt, Adeimantos?
Jo, svarade denne. Men detta riktiga kräver som allt annat en undersökning angående själva sättet för gemensamheten. Där kan det nämligen tänkas många olika slag. Nämn därför vilket slag du menar. Ty vi ha redan länge väntat och trott, att du skulle redogöra för, huru man bör ordna med barnalstring och med barnens uppfödande, ävensom tala om hela detta förhållande med gemensamhet i kvinnors och barns ägande. Ty huruvida detta sker på ett rätt sätt eller ej, är enligt vår tanke av stor eller snarare av avgörande betydelse för staten. Men när du nu vill börja med att undersöka en annan form av statsförfattning, innan du har utrett denna fråga, ha vi beslutat, som du hörde, att ej låta dig gå vidare, förrän du har genomgått även allt detta.
Även mig, sade Glavkon, kunna ni räkna som deltagare i detta beslut.
Ja, utropade Trasymakos, du kan lugnt anse, att vi äro enhälliga om beslutet, Sokrates.
Det är inte vackert gjort att anfalla mig på det sättet. Vilken undersökning ha ni ej nu väckt till liv angående staten, alldeles som skulle vi nu börja på nytt igen! Jag var just så glad över att ha fått den färdig och var så belåten med, att man ville hålla sig till vad jag hade sagt. Ni veta icke, vilken stor svärm av undersökningar ni kalla till liv med er nuvarande begäran. Jag såg det och därför undvek jag saken, för att den ej skulle förorsaka så mycket besvär.
Vad nu, sade Trasymakos, tror du, att vi ha kommit hit i lättsinnig förhoppning att kunna ösa guld med bara händerna, nej, vi ha kommit för att höra på diskussioner.
Ja, men allt med måtta, sade Sokrates.
Det rätta måttet, Sokrates, svarade Glavkon, det är för förnuftigt folk hela livet, då det gäller att lyssna till dylikt tal. Men bry dig ej om oss! Du får ej tröttna att utreda för oss, vad du har för mening i frågan. Vad slags gemenskap mellan våra väktare skall det finnas i fråga om kvinnor och barn? Och huru skall det ordnas med barnens uppfödande under tiden mellan deras födelse och deras egentliga undervisning — denna mellantid, då man anser barnens skötsel vara allra svårast? Försök således att säga, på vad sätt du vill ha denna anordnad.
Det är ej så lätt, min värderade vän, att säga det. Det erbjuder ännu flera betänkligheter än våra föregående framställningar. Ty man kan tvivla på redan att det är möjligt; och även om det vore aldrig så möjligt, kan man sedan betvivla, att det är det bästa. Därför drar jag mig verkligen för att säga det, min käre vän, då jag är rädd för att mina ord skola verka blott som några fromma önskningar.
Var inte rädd! Dina åhörare äro varken okunniga eller tvivelsjuka eller ogynnsamt stämda mot dig.
Jag svarade nu: Min bäste vän, säger du detta för att uppmuntra mig?
Ja.
Då åstadkommer du emellertid raka motsatsen. Ty om jag vore säker på, att jag visste, vad jag skulle säga, skulle din uppmuntran vara på sin plats. Ty att bland förnuftigt folk och bland vänner tala om viktiga och intressanta frågor, är betryggande och upplyftande, om man själv vet besked. Men att, som förhållandet är med mig, tala om dylikt, när man själv är oviss och sökande, det är en betänklig sak; då är det fara värt — inte att man gör sig själv löjlig (det vore ju en barnslig fruktan), utan att man skall taga miste om sanningen och ej blott falla själv utan draga med sig i fallet sina vänner, och det i sådana frågor, där man minst av allt borde falla. Och nu, Glavkon, anropar jag Adrasteia1 om tillgift för vad jag ämnar säga. Ty jag tror verkligen, att det är ett mindre brott att ouppsåtligt döda en människa än att bedraga henne på vad som är skönt och gott och lagriktigt. Den risken vill jag därför hellre utsätta mig för bland fiender än bland vänner. Det var således just en vacker uppmuntran du gav mig!
Glavkon brast ut i skratt och sade: Om vi taga någon skada av din framställning, Sokrates, fritaga vi dig från varje anklagelse för såväl mord som bedrägeri gentemot oss. Tala således utan fruktan!
Ja, lagen bjuder ju, att när man låter anklagelsen falla, är vederbörande fri från skuld. Det bör väl gälla även i vårt fall.
Då har du ju således alla skäl att tala.
1Nemesis.