Sokrates utvecklar här ytterligare sin åsikt, att filosoferna böra vara de styrande. De äro de enda, som ha sann kunskap om det varande. Och de äga vidare de dygder och de själsegenskaper, som göra dem skickade för väktarnas värv. Adeimantos framhäver emellertid, hurusom enligt den allmänna uppfattningen de allra flesta filosofer utveckla sig till att bli ganska dåliga människor, och att den lilla återstod, som kan betecknas som eliten bland filosoferna, visserligen ej kan betecknas som skadlig, men å andra sidan är alldeles onyttig för staten.
Sokrates medger, att invändningen är befogad; för att förklara förhållandet framställer han en liknelse, där han jämför det atenska folket med en upproriskt sinnad besättning på ett fartyg, där var och en tror sig vara kompetent att föra befälet. Med utgångspunkt från denna liknelse utvecklar han sedan, huru ofta nog just de yppersta naturerna bliva mest fördärvade, när de utsättas för skadliga inflytelser eller få en dålig uppfostran. Och detta är oundvikligt med det statsskick, som finns i Aténs demokrati, där de unga av allehanda lockelser ledas in på avvägar.
Det är endast ett ringa fåtal äkta filosofer, som genom en eller annan lycklig omständighet räddas undan fördärvet. Föga underligt således, om dessa draga sig undan allt sysslande med politik och därför bliva utan nytta för staten. Endast i det fall, att de verkligen träffa på en fullt lämplig och för dem passande statsförfattning, kunna de på allvar befrämja det allmänna bästa.
Efter detta följa utförliga föreskrifter, huru filosofiens studium skall bedrivas i en så beskaffad stat. Ånyo betonas med skärpa, att den person, som skall bli en statens väktare, måste vara utrustad med många och rika naturgåvor — naturgåvor, som endast sällan finnas förenade hos en och samma person. Och dessa väktare måste vidare få den yppersta uppfostran, och framför allt måste de tillägna sig den högsta kunskapen: kunskapen om det godas idé. Liksom det är solens ljus, som gör, att våra ögon kunna se i sinnenas värld, så är det det godas idé, som förlänar sanning åt föremålen för vår kunskap. Inom sinnevärlden finnes det två olika avdelningar: föremålen och deras bilder eller skuggor. Inom tankevärlden finnes likaledes två avdelningar. Den ena av dem omfattar de olika vetenskaperna, såsom geometri och matematik, där man gör synliga figurer till föremål för framställningen och är bunden vid dem, låt vara att man därvid tänker på de idéer, av vilka figurerna äro avbilder. Men den andra avdelningen, omfattar det, som vi fatta omedelbart genom den dialektiska förmågan. Detta är den högsta kunskapen.