Rikedom och fattigdom.

Men jag undrar, om du även skall bli belåten med ett annat ord, som jag har att säga i detta sammanhang.

Och det skulle vara?

Jo, tänk efter, om det ej finns något, som fördärvar de övriga arbetarna och gör dem sämre.

Vad då?

Jo, rikedom och fattigdom.

På vad sätt?

Hör på! Tror du ej, att om en krukomakare blir rik, han ej längre är så angelägen om sitt yrke?

Jo visst.

Han blir mera lat och likgiltig än förut?

Ja, betydligt mera.

Och blir således en sämre krukomakare?

Betydligt sämre.

Men om han å andra sidan på grund av fattigdom ej kan skaffa sig verktyg eller annat, som hör till yrket, så skall han göra sämre arbete, ävensom göra sina söner och andra, som gå i lära hos honom, till sämre hantverkare.

Ja, naturligtvis.

Bägge delarna, både rikedom och fattigdom, försämra således å ena sidan arbetsprodukterna, å andra sidan själva arbetarna.

Det är uppenbart.

För väktarnas vidkommande ha vi således nu funnit något, som de måste ivrigt vakta på, att det ej smyger sig in i staten.

Och det skulle vara?

Rikedom och fattigdom. Ty det förra alstrar yppighet och lättja, det senare lågsinne och dåligt arbete; och bägge alstra upprorsanda.

Ja, i hög grad. Men tänk på en sak, Sokrates! Hur skall vår stat bli i stånd att föra krig, när den ej har några penningar, särskilt om den blir tvungen att föra krig mot en rik och mäktig stat.

Det är tydligt, svarade jag, att det blir svårare, om det blir krig mot en enda stat, men lättare, om det gäller två sådana.

Hur sade du?

Först och främst skola väl, om vi blir tvungna att strida, på vår sida stå övade krigare, och på andra sidan rika karlar?

Ja, det är ju sant.

Och tror du inte vidare, Adeimantos, att en enda knytnävskämpe, som är i högsta grad övad i sin konst, skulle kunna med lätthet ta upp striden med två rika och fetlagda karlar, som ej äro övade i knytnävskamp?

Kanske ändå ej, om de komma bägge på en gång.

Men tänk dig, att mannen hade tillfälle att draga sig tillbaka något för att sedan vända helt om och ta i tu med den närmaste, som rusade efter honom; om han upprepade detta flera gånger, och det så skedde under en kvävande solhetta — tror du ej då, att han på det sättet skulle vinna överhand, om det så vore fler än två?

Visserligen, det skulle ju ej vara något underligt.

Men tror du inte, att de rika ha ännu mindre insikt och erfarenhet i krig än i knytnävskamp?

Jo.

Då skulle väl således antagligen våra krigare med lätthet kunna kämpa med både två och tre gånger så många som de själva.

Det kan jag medgiva. Jag tror, att du har rätt.

Tänk dig vidare, att vi skickade sändebud till en av de två staterna och sade — helt sanningsenligt — följande: “Själva använda vi ej och ha ej rätt att använda varken guld eller silver, som ni ha. Om ni därför kämpa på vår sida, kunna ni få, vad de andra ha“. Tror du, att det skulle finnas någon, som då han fick höra detta, skulle vilja kämpa mot kraftiga, magra hundar och ej i stället skulle i förbund med hundarna kämpa mot feta och förvekligade får?

Nej, det tror jag ej. Men om alla andra staters rikedomar samlas i en enda stat, kan det väl bli farligt nog för en fattig stat.

Du kan verkligen prisa dig lycklig i denna din tro, att namnet stat kan tillkomma någon annan än den, som vi nu ha grundat.

Hur så?

De övriga staterna förtjäna att få ett namn med mera omfattande innebörd. Ty var och en av dem är “ej en stat utan många“ (alldeles som det heter i barnaleken). Även den allra minsta är i varje händelse uppdelad i två mot varandra fientliga stater: de rikes och de fattiges. Vardera av dessa två kan sedan delas i rätt många andra. Om du behandlar dem såsom en enda, tar du grundligt miste. Om du däremot betraktar dem som många och lämnar åt en enda klass de övrigas ägodelar och makt och personer, skall du alltid ha många bundsförvanter men blott få fiender. Men så länge som din egen stat bevarar den visa ordning, som vi nyss föreskrevo, skall den vara mycket stor — jag menar ej till skenet utan i verkligheten, om den så än har blott ett tusen försvarare. En så stor stat skulle du ej lätt kunna finna varken bland hellener eller barbarer, ehuru där finns många, som synas vara till och med mångfaldigt större.

Det är sant, vid Zevs.