Nu ha vi således de allmänna grunddragen av vår uppfostran och undervisning. Ty varför skulle vi behöva att närmare gå in på våra unge mäns kördanser, deras olika jakter, deras idrottstävlingar och kappritter? Det är väl tämligen tydligt, att reglerna för allt detta skola tämligen stämma överens med dem, som vi just ha uppställt, och att de ej äro svåra att finna.
Nej, det torde ej vara svårt.
Gott! Men vad skola vi nu taga upp för en fråga? Skola vi spörja, vilka som bör styra, och vilka som böra lyda?
Ja visst.
Är det ej klart, att de äldre böra styra och de yngre lyda?
Jo.
Och att man bland de äldre måste utvälja de bästa?
Även det är klart.
Vilka äro de bästa lantbrukare? Väl ändå de, som bäst förstå lantbruk?
Ja.
Och om vi nu skola välja ut de bästa väktare, så är det väl de, som bäst förstå att bevaka en stat?
Ja.
Och för detta måste de väl ha både förstånd och kraft samt dessutom också omfatta staten med särskild omtanke?
Så är det.
Och störst omtanke hyser en person väl för det, som han älskar?
Givetvis.
Och han älskar väl mest det, med vilket han har gemensamma intressen, och vars lycka och olycka sammanhänger med hans egen?
Så är det.
Vi böra således bland skaran av väktare utvälja sådana personer, som vi vid närmare prövning finna hela livet igenom ägna största hängivenhet åt det, som de anse vara till gagn för staten, och däremot på intet sätt vilja handla emot statens intressen.
Ja, dessa äro de lämpligaste.
Och jag menar, att vi måste noga följa dem under deras olika åldrar för att se, om de verkligen troget hålla fast vid denna grundsats och ej varken med lock eller pock låta förmå sig att uppgiva och förgäta den uppfattningen, att de böra göra vad somför staten är bäst.
Vad är det för uppgivande du talar om?
Det vill jag säga dig. Enligt min mening avlägsnas en åsikt ur själen antingen med eller mot vår vilja: med vår vilja, när det gäller en falsk åsikt, som vi bli av med; mot vår vilja, när helst det är fråga om en sann åsikt.
Det förra förstår jag. Det senare behöver jag få förklaring på.
Huru är det? frågade jag. Tror du inte, att människorna ogärna låta beröva sig det goda, men gärna det onda. Eller är det inte ett ont att bli berövad sanningen, och ett gott att äga sanningen? Och att ha en riktig uppfattning om saker och ting — det är väl dock att äga sanningen, inte sant?
Jo, du har rätt. Och det är verkligen, tror jag, mot sin vilja, som man blir berövad en riktig uppfattning.
Och kommer sig ej denna olycka antingen av stöld eller av svek eller av tvång?
Inte heller nu förstår jag dig.
Jag tycks uttrycka mig lika dunkelt som tragediförfattarna. Vid “stöld“ tänker jag på dem, som ha ändrat sin mening av övertygelse eller som glömma bort den, därför att tiden stjäl från de senare och förnuftsskäl från de förra. Förstår du nu?
Ja.
Och vid “tvång“ tänker jag på dem, som föranledas att ändra sin åsikt av sorg eller smärta.
Även det förstår jag. Och du har rätt.
Och vid svek, gissar jag, måste även du tänka på dem, som ändra sin mening lockade av njutning eller skrämda av fruktan.
Svek är således, tycks det, allt det som bedrager oss.
Jag upprepar således ännu en gång, att vi måste noga passa på och se efter, vilka som bäst vakta på denna sin grundsats att göra, vad de anse bäst för staten. Vi måste passa på dem, ända från deras unga år och förelägga dem sådana uppdrag, i vilka man har lättast att glömma eller att låta narra sig. Och den, som är minnesgod och svår att narra, bör utväljas; men de andra bör avvisas. Inte sant?
Jo.
Ävenledes bör man föreskriva dem kroppsliga ansträngningar, smärtor och tävlingar, där man likaledes bör iakttaga dem.
Riktigt.
Och vi böra väl också utsätta dem för svekfulla lockelser — det tredje slaget av prövningar — och därvid iakttaga dem. Alldeles som man utsätter unga hästar för buller och larm för att se, om de äro skygga, så måste vi försätta våra unga män i skräckinjagande situationer den ena gången för att nästa gång fresta dem med njutningar; och vi måste pröva var och en vida noggrannare än man prövar guld i elden — pröva, om han kan motstå svekfulla lockelser, och om han är ädelsinnad i hela sitt uppträdande, om han är en god väktare av sig själv och av den bildning, som han mottagit, om han i allt iakttager ett värdigt och harmoniskt uppträdande, så att han kan bli verkligt nyttig både för sig själv och staten. Och den, som på detta sätt beständigt, både som gosse, yngling och man, blir prövad och består provet med heder, han måste utses till statens styresman och väktare, han bör hedras både i livet och i döden, och han skall efter döden hedras på det yppersta sätt genom gravvårdar och andra minnesvårdar. Men var och en, som visar en annan karaktär, skola vi visa bort. Sådant, Glavkon, är det urval, som jag tror vi böra företaga; på det sättet böra vi insätta styresmän och väktare. Men jag talar blott om de allmänna dragen, och jag går ej in i detalj.
Jag tror, att din framställning är riktig.
Vore det nu ej det riktigaste att använda ordet “väktare“ — i detta ords fulla betydelse — endast om dessa nu nämnda, som vaka gent emot yttre fiender likaväl som mot våra egna vänner och medborgare, så att de senare ej må vilja och de förra ej må ha makt att skada oss? De unga män, som vi förut ha kallat väktare, kunna vi kanske däremot kalla för hjälpare och främjare av de beslut, som de styrande fatta?
Det synes mig så.
Vad skulle vi nu ha för möjlighet, fortsatte jag, att bland dessa nödvändiga osanningar, som vi nyss talade om, använda någon riktigt präktig för att därmed övertyga våra styresmän, om detta är möjligt, och i alla händelser de övriga medborgarna?
Vad tänker du därvid på?
Jo, ej alls på något nytt. Det är endast en fenikisk berättelse om något, som fordom ofta inträffade på åtskilliga ställen, enligt vad poeterna med sina berättelser ha fått oss att tro; men i vår tid har det ej inträffat och jag vet knappt, om det kan inträffa mera; därför är det svårt att övertyga folk därom.
Du tycks verkligen dra dig för att säga ut det.
Ja, du skall nog finna, att jag har mina goda skäl för det.
Tala ut och frukta inte!
Det vill jag göra. Jag vet blott ej, varifrån jag skall få mod eller vilka uttryck jag skall använda, när jag nu först skall söka övertyga styresmännen själva, sedan soldaterna och slutligen alla de övriga medborgarna. De skola få höra, att all denna uppfostran och bildning, som de tro sig ha mottagit av oss, är ingenting annat än ett drömmarnas verk. I verkligheten befunno de sig vid den tiden under jordens yta, och där utbildades de och fostrades de, de själva med sina vapen och hela sin utrustning. Men när de voro fullt utbildade, sände deras moder jorden upp dem i ljuset. Och nu måste de sörja för det land, där de bo, sin moder och vårdarinna, och de måste skydda det för alla angrepp, ävensom betrakta alla medborgare såsom sina bröder, födda av samma jord.
Det var verkligen ej utan anledning, som du skämdes för att komma med denna osanning.
Nej, jag hade mina goda skäl. Hör emellertid på min saga ända till slutet! Alla I, som hören till vår stat, så skola vi säga till dem i vår berättelse, ären bröder. Men för somliga av eder — de, som ha förmågan att regera — har den skapande guden inblandat guld vid deras födelse; och därför äro de högst skattade. För andra har han inblandat silver; dessa bli hjälpare. Slutligen har han inblandat järn och koppar för lantbrukarna och övriga yrkesmän. För det mesta skolen I föda en avkomma, som är eder själva lik; men eftersom I alla ären besläktade, kan det också hända, att silver födes av guld och guld av silver, och det övriga på samma sätt växlar. Men först och främst ger gud den befallningen åt de styrande, att de framför och över allt annat skola ägna den ivrigaste uppmärksamhet och vaksamhet åt att undersöka, vilken metall som är inmängd i deras egna söners själar. Och om någon av deras ättlingar kommer till världen med blandning av koppar eller järn, skola de ej alls hysa något medlidande med honom, utan anvisa honom den plats, som passar för hans anlag, och försätta honom bland hantverkare eller jordbrukare. Om det åter ur dessa senares klass födes en son med guld eller silver i själen, böra de hedra honom och upphöja honom bland väktarnas eller hjälparnas klass. Ty ett orakel förkunnar, att då kommer staten att gå under, när en väktare av järn eller koppar för styret. Vet du något medel att övertyga våra medborgare om denna berättelses sanning?
Nej, icke de nu levande; men väl deras söner och sonsöner och alla deras efterkommande.
Ja, svarade jag, redan detta skulle vara förträffligt för att ingiva dem större kärlek till staten och till varandra — jag förstår så tämligen, varthän du syftar.