Gott! sade jag. Nu kunna vi väl således anse oss ha upptäckt de tre dygderna. Men vilket är det återstående slaget, varigenom staten har del i dygden? Det är ju dock tydligtvis rättrådigheten.
Tydligtvis.
Då böra vi således nu, Glavkon, liksom jägarna vid ett busksnår, inringa villebrådet och hålla noga vakt, att ej rättrådigheten flyr undan åt något håll och gör sig osynlig. Ty det är klart, att den finns här någonstädes. Se därför upp och försök att få syn på den; och om du får se den före mig, får du tala om det.
Ja, om jag det kunde! Nej, du får nog vara nöjd med mig, om jag blott kan följa dig och upptäcka vad du visar mig.
Bed då till gudarna och följ mig!
Det vill jag. Men du får lov att visa vägen.
Men trakten här, yttrade jag, tycks verkligen vara svårtillgänglig och övervuxen. Den är mörk, och det är ej lätt att komma fram. Men vi måste gå vidare.
Ja, det måste vi.
Men nu fick jag syn på något och utropade: Hallå, Glavkon! Vi tycks ha fått upp ett spår. Jag tror inte, att den skall komma undan oss.
Ett gott budskap!
Vi ha verkligen burit oss dumt åt!
På vad sätt då?
Redan länge, ja, ända från början rullar den tydligen framför fötterna på oss, min högt ärade vän, utan att vi upptäcka den. Vi ha gjort oss riktigt löjliga. Det var med oss som med folk, som gå och leta efter vad de hålla i handen — vi sågo inte alls på det, utan riktade våra blickar på en punkt långt borta och därför undgick det oss.
Hur menar du?
Jag menar, svarade jag, att vi redan en lång stund ha på visst sätt samtalat om den utan att själva märka det.
Detta är verkligen en lång inledning för en person, som längtar att få höra.
Så hör då och säg, vad du tycker. Det som vi från början uppställde som en allmän plikt, när vi grundlade vår stat, det är väl dock, menar jag, en slags rättrådighet. Och som du minns, yttrade vi då och upprepade mer än en gång, att var och en bör sköta blott en enda syssla i staten — den syssla, till vilken hans anlag göra honom bäst skickad.
Ja, det sade vi.
Och att detta är rättrådighet att sköta sin egen syssla och ej idka mångsyssleri — det ha vi hört av många andra, och det ha vi själva ofta upprepat.
Det är sant.
Rättrådigheten, min vän, tyckes således på sätt och vis bestå däri, att man sköter sin egen syssla. Vet du, varav jag sluter mig till detta?
Nej, säg det?
Det synes mig, att efter de dygder — besinning, mod och vishet — som vi förut ha undersökt, återstår just det, som förlänar åt dessa tre en inneboende kraft och sedan bevarar den, så länge den själv finns där. Men vi ha just sagt, att vad som återstår efter de andra tre, det är just rättrådigheten.
Det är ju givet.
Om det gäller att avgöra, vilken av dessa fyra egenskaper som genom sin närvaro gör staten mest förträfflig, torde det väl vara svårt att avgöra, om det är samstämmigheten mellan de styrande och de styrda, eller upprätthållandet bland krigarna av en lagmässig uppfattning om vad som är farligt eller ej, eller visheten och vaksamheten hos de styrande, eller om det slutligen är den av oss senast nämnda egenskapen — som finns hos kvinnor och barn, hos fria och slavar, hos hantverkare, hos styrande och styrda: att en var blott sköter sin egen syssla och ej idkar mångsyssleri.
Ja, det är verkligen svårt att avgöra.
Om vi således tänka på statens fullkomlighet, tycks denna den enskildes förmåga att sköta sin egen syssla i staten tävla med visheten, besinningen och modet.
Ja, alldeles.
Och denna dygd, som sålunda tävlar med de andra i att skänka fullkomlighet åt staten, är således rättrådighet?
Alldeles riktigt.
Betrakta nu saken även från en annan sida. Skall du ej överlämna åt statens styresmän att avgöra rättstvister?
Säkerligen.
Och komma de att i sin rättskipning ha annat mål för ögonen än det, att ingen får taga i besittning, vad som tillhör en annan, ej heller berövas det, som tillhör honom själv?
Nej, endast detta.
Därför att detta är rätt?
Ja.
Även på denna väg skulle man således kunna komma fram till ett erkännande av, att rättrådigheten består i att var och en har och gör vad som är hans eget och som honom tillkommer.
Så är det.
Se nu efter, om du vill hålla med mig i följande punkt. Antag, att en timmerman försöker att göra en skomakares arbete eller en skomakare en timmermans, eller att de byta sina verktyg och sin inkomst, eller att en och samma person söker sköta bägge yrkena, och allt annat på samma sätt omkastas för dem — tror du, att staten skulle taga så synnerlig stor skada därav?
Icke särdeles.
Men antag däremot, att en person, som av naturen är bestämd till hantverkare eller köpman, blir högfärdig över sin rikedom eller över antalet av sina anhängare eller över sin styrka eller av annan anledning och försöker att övergå till krigareyrket, eller om det är en krigare, som utan att vara värdig vill komma upp i de styrande väktarnas klass; om dessa då byta verktyg och värdigheter, eller om en och samma person försöker att sköta allt detta samtidigt — då tänker jag, att även du måste tycka, att deras byte och deras mångsyssleri är ett fördärv för staten.
Ja, alldeles.
Föreningen av dessa tre olika sysslor och utbytet av det ena mot det andra måste således vara till den största skada för staten och kan rätteligen kallas just brottslighet.
Fullständigt.
Men den värsta brottslighet mot det egna samhället kan du väl kalla orättrådighet?
Ja visst.
Detta är således orättrådighet. — Men å andra sidan kunna vi väl säga, att om köpmannen, hjälparen och väktaren inskränker sig till att sköta var och en sin syssla i staten, så är detta däremot rättrådighet, och det skall göra staten rättrådig.
Det kan ej vara annorlunda, tror jag.