Men det vore nog enfaldigt att lagstifta om sådant. Dylik lagstiftning förekommer väl ej heller, och några påbud i den vägen — i ord eller skrift — skulle ej kunna bli beståndande.
Naturligtvis icke.
Det tycks verkligen, min käre Adeimantos, som om den riktning, som en människas uppfostran en gång har tagit, blir bestämmande för hela hennes kommande liv. Eller är det inte alltid så, att det lika drar det lika till sig?
Förvisso.
Och vi kunna väl våga säga, tror jag, att till sist allt detta utmynnar i ett enda sista stora resultat: gott eller ont.
Ja visst.
Detta är således anledningen, varför jag ej skulle vilja gå längre i lagstiftning rörande dylika ting.
Det är rimligt nog.
Nå, när det gäller köpenskap, t. ex. överenskommelser som folk ingår med varandra på torget, eller kanske avtal med hantverkare, eller gräl, misshandel, åtal, insättande av domare; eller om det blir nödvändigt att pålägga tullar och indriva dem på torg eller i hamnar, eller att överhuvud utfärda förordningar om vad som rör torg, stad eller hamn eller annat dylikt — skola vi våga att utfärda förordningar om sådant?
Det är väl ej värt, svarade Adeimantos, att utfärda förordningar om sådant till goda och ädla män; de regler, som böra stadgas, kunna de nog i stort sett själva utan möda finna på.
Ja, min vän, om gud ger dem förmåga att upprätthålla de lagar, som vi förut ha nämnt.
I annat fall komma de att under hela sitt liv syssla med att alltid uppställa en mängd dylika lagstadganden i den tron, att de därmed skola nå fram till fullkomligheten.
Du menar, svarade jag, att dylikt folk bär sig åt som dessa sjuklingar, som av bristande självbehärskning ej vilja överge sitt skadliga levnadssätt.
Fullkomligt så.
Ja, fortsatte jag, tänk vilket behagligt liv dessa människor föra! Med all sin medicin vinna de ingenting annat än att ytterligare komplicera och förvärra sina sjukdomar. Men alltjämt hoppas de, om någon råder dem till ett läkemedel, att de skola bli botade genom det.
Där nämnde du just det rätta ordet om dylika sjuka.
Ja, svarade jag, och är det inte något förtjusande hos dem detta, att de alltid betrakta den person som sin värsta fiende, som säger dem den rena sanningen — den sanningen, att innan de upphöra med dryckenskap och frosseri och sinnliga njutningar och ett overksamt liv, kan varken medicin eller elden eller kniven eller trollsånger eller amuletter eller något annat dylikt hjälpa dem?
Riktigt förtjusande är det nog ej — detta att bli förargad på den, som talar rätt och sant!
Du tycks således ej, sade jag, vara någon beundrare av dylika personer!
Nej, vid Zevs.
Då vill du således ej heller — för att återkomma till vad vi ha sagt — prisa en stat, som bär sig åt på samma sätt. Eller tycker du inte, att alla de stater uppföra sig likadant, som hur usel författning de än ha, förbjuda sina medborgare att på minsta sätt rubba denna författning, och det vid dödsstraff; under det att de däremot betrakta en person som en god och vis man och ge honom all heder, som under en sådan författning är medborgarnas mjukaste tjänare, som faller undan för dem och ställer sig in hos dem, som gissar sig till deras önskningar och är ivrig att uppfylla dem?
Jo, det är samma uppförande, menar jag, och jag kan alls ej gilla det.
Och vad säger du om de personer, som så gärna och villigt tjäna under dylika stater? Du beundrar modet och medgörligheten hos dem, inte sant?
Jo, visserligen … men kanske ändå ej hos dem alla. Det finns nämligen somliga, som låta narra sig till att tro, att de äro verkliga statsmän, blott därför att mängden berömmer dem?
Vad menar du? Har du ej medkänsla med dessa människor? Om en person ej själv kan mäta, och så en hel mängd människor, som ej heller kunna det, säga till honom, att han är fyra alnar lång — menar du, att han ej då måste tro det?
Jo, visserligen.
Bliv således ej förargad på dem. Ty de äro säkert de snällaste människor i världen, dessa som komma med alla dessa lagar, som vi nyss ha talat om, och åter och åter bättra på dem i den tron, att de på den vägen skola finna en ända på allt svek och alla skurkstreck i handel och vandel och i allt sådant, som jag nyss talade om. Och så märka de ej, att de i verkligheten blott hugga huvudet av en hydra!
Ja, det är just vad de göra.
För min del har jag nu aldrig trott, att en verklig lagstiftare bör göra sig möda med sådana slags lagar och författningar, det må vara i en stat som är väl eller illa styrd. I det senare fallet ej, emedan det vore onyttig och förspilld möda; och ej heller i det förra fallet, emedan mycket av det är lätt att finna för vem som helst, och annat följer som en naturlig konsekvens av våra föregående stadganden.
Vad är det då, som ännu återstår oss av lagstiftningen?
Jag svarade: Oss återstår ingenting. Men för den delfiska Apollon återstå de högsta, härligaste och förnämsta av alla lagar.
Och vilka är då dessa?
Tempelbyggnader, offer och all annan dyrkan av gudar, demoner och halvgudar; gravar över de döde, och den vård om de döde, som kan göra dem oss nådiga. Det är sådant, som vi ej själva förstå, och när vi grunda vår stat, böra vi ej, om vi äro kloka, lita på någon annan eller lämna det åt någon annan uttolkare än åt våra fäders gud. Ty han är i alla dylika frågor den uttolkare, som vi ha fått från våra fäder, och tronande på jordens mittpunkt utdelar han sina svar till alla människor.
Det är väl talat. Så vilja vi handla.