Jag fortsatte nu: Det är således dylika ord om gudarna, som vi böra låta de unga ända från tidigaste år höra — eller slippa att höra — om vi vilja, att de skola hålla gudarna och sina föräldrar i ära och sätta pris på inbördes vänskap.
Ja, och jag tror, att denna vår mening är alldeles riktig, sade Adeimantos.
Men om vi nu vilja ha dem till tappra män — måste man ej då utom det redan nämnda även lära dem sådant, som i möjligaste mån kan befria dem från fruktan för döden? Eller tror du, att någon kan ha en dylik fruktan och samtidigt vara modig?
Nej, vid Zevs, för ingen del.
Tänk dig en man, som tror, att det finns ett verkligt Hades och att detta är ett fasornas ställe — tror du, att han är utan dödsfruktan eller att han i striden föredrar döden framför nederlag och slaveri?
För ingen del.
Vi böra således, förefaller det, öva kontroll även över dem, som vilja berätta dylika sagor, och bedja dem att ej utan vidare yttra sig nedsättande om tillståndet i Hades utan snarare prisa det. Ty deras nuvarande framställningar äro både osanna och till skada för våra krigare.
Ja, det är vår skyldighet.
Vi måste således stryka ut en hel mängd ställen. Vi få börja med följande ord:
Hellre jag ute på landet som dräng ville slita som daglönoch vidare stryka ut orden (om att Aidonevs1 var rädd att)
under en främling, som ingenting ärvt, och som hade det fattigt,
än gå härnere som drott över hädansomnade alla,
synlig för gudar och dödliga män skulle varda hans boning,ävensom följande verser:
unken och rysansvärd och för gudarna själva en fasa.
Himmel, så finnes i sanning ju än därnere i Hadesoch (om Teiresias)
dock ett slags själ och gestalt, men de sakna det verkliga livet.
Ensam han sans hade kvar, men de övriga fladdra som skuggor.och
Själen av lemmarna flög och till Hades’ boningar nedfor,och
sörjande över sin lott att skiljas från käckhet och ungdom.
som en dröm sjönk skuggan i jordenoch
ner med ett visslande ljud.
Såsom när flädermöss i en vrå ini dunklet av grottan
pipande fladdra omkring, när någon ibland dem ur klungan
faller från klippan ner, där de hänga ihop med varandra,
så de sig rörde i fladdrande svärm.
Vi måste således bedja Homeros och de andra skalderna att ej taga illa upp, om vi stryka dylika ställen. De må gärna vara poetiska och behagliga för mängden att lyssna till; men ju mera poetiska de äro, dess mindre böra ynglingar och män lyssna till dem, om de önska att vara fria, och om de frukta slaveri mera än döden.
Du har alldeles rätt.
Då måste vi väl också avskaffa alla dessa rysliga, hemska namn som t. ex. Kokytos, Styx, skuggor, vålnader och alla andra dylika ord, vilkas blotta nämnande komma åhörarna att rysa. De kunna kanske ha sin nytta i andra avseenden; men om vi tänka på våra väktare, måste vi frukta, att de under intrycket av en dylik upphetsning mista den tillbörliga kallblodigheten och ståndaktigheten.
Och däri ha vi nog rätt.
Vi böra alltså avskaffa dylika uttryck.
Ja.
Och ersätta dem, i tal som i dikt, med ett rent motsatt framställningssätt?
Ja, det är tydligt.
Vi böra väl således också stryka all den jämmer och klagan, som man lägger i munnen på framstående män?
Det är en nödvändig konsekvens av det föregående.
Men tänk efter, om vi göra rätt däri! Vi påstå ju, att en vis man ej betraktar döden som något ont för en annan vis man, som är hans vän och kamrat.
Riktigt.
Han kan således ej sörja över honom, som hade han lidit någon olycka.
Nej visst.
Men vi ha väl också rätt att säga, att en sådan vis man mer än andra är sig själv nog med hänsyn till lyckan i livet och mer än andra kan undvara andra människor.
Du har rätt.
Han kan således minst av alla finna det förskräckligt, om han mister en son eller en bror, pengar eller ägodelar.
Det är sant.
Och minst av alla skall han jämra sig utan i stället bära det med största jämnmod, om en sådan olycka drabbar honom.
Alldeles riktigt.
Vi ha således full rätt att förkasta all gråt och veklagan från framstående män. Dylikt få vi lämna åt kvinnorna (dock ej åt alla — ej åt de verkligt dugande!) ävensom åt fega män. Ty de, som vi vilja ha till väktare i staten, böra blygas för att handla på slikt sätt.
Du har rätt.
Vi få då vidare bedja Homeros och övriga skalder att ej säga om Akillevs, som dock är son till en gudinna, hurusom
ömsom på sidan han vältrade sig och ömsom på ryggen,och hurusom han sedan springer upp och irrar omkring på det ödsliga havets strand och med bägge händerna strör stoft över sitt huvud. Ej heller får han — som han gör — framställa honom gråtande och klagande. Och lika litet får han låta Priamos, som står gudarna så nära, bedja på sina knän och
ömsom på ansiktet ned;
kasta sig ner uti smutsen,Med ännu större iver vilja vi bedja dem att åtminstone ej låta gudarna jämra sig och säga:
medan han bedjande nämner vid namn varenda ibland dem.
Ve mig, arma, o ve mig, olycksmoder till hjälten.Och allra minst böra vi tåla, att de på ett så förvänt sätt framställa den högste guden, att han utropar:
Ve, ty en man, som jag håller utav, jag ser för mitt ögaoch vidare:
jagas kring murarna runt, och mitt hjärta sig jämrar för Hektor.
Ve mig, ty ödet bestämt, att Sarpedon, mig kärast av mänskor,Ty om verkligen, min käre Adeimantos, våra unga män med bibehållet allvar lyssnade till dylikt ovärdigt tal i stället för att skratta åt det, skulle väl näppeligen någon enda av dem kunna anse dylikt som en vanära för sig själv, då han ju blott var en människa, eller göra sig förebråelser, om det föll honom in att säga eller göra något dylikt. Han skulle tvärtom utan minsta blygsel och utan spår av självbehärskning ständigt gråta och jämra sig över de minsta motgångar.
skall få sin bane en gång av Menoitiossonen Patroklos.
Du har alldeles rätt.
Men detta är just vad som ej bör ske. Det har visat sig genom vår undersökning. Och den få vi hålla oss till, till dess någon kommer med något, som är bättre.
Det är sant.
Ej heller böra vi gilla skrattlustan. Ty den som hejdlöst hänger sig åt skrattet, är därmed också lätt hemfallen åt häftig ombytlighet.
Det tror jag.
Man bör således ej gilla, att betydande män framställas kiknande av skratt, och än mindre får man tåla dylikt beträffande gudarna.
Nej, ännu mindre.
Därför få vi ej gilla ett sådant yttrande hos Homeros som detta:
Därpå ett outsläckeligt skratt bland de saliga gudar
klang, när de sågo kring salen Heaistos pustande linka.
Vi få ej gilla det, enligt denna din egen uppfattning.
Ja, om du nu vill fatta det som min. Men i varje händelse — vi böra ej gilla det.
Men även sanningen måste vi sätta högt i ära. Ty om vi hade rätt i vad vi nyss yttrade, att osanningen är onyttig för gudar, men däremot kan för människor vara nyttig som ett slags medicin, är det tydligt, att det är läkare men ej lekmän, som böra ha hand om den.
Det är tydligt.
Det är således statens styresmän, som skola få — om överhuvud några få det — använda lögnen gentemot fiender eller medborgare till statens nytta. Inga andra få använda den. Att däremot enskilda medborgare skola få ljuga inför dessa styresmän, måste betraktas som ett lika stort eller större fel, än om en sjuk inför sin läkare eller en lärjunge inför sin gymnastiklärare ej talade sanning om sitt kroppsliga tillstånd, eller om en besättningsman på ett fartyg ej talade sanning om fartyget och besättningen eller hur det var fatt med honom själv och kamraterna.
Alldeles rätt.
Om man således finner, att någon annan talar osanning i staten,
som ej hörer till dem, som äro till nytta för folket,skall man straffa denne, därför att han söker att i staten införa sedvänjor, som komma statsskeppet att kantra och gå under.
såsom en siare är eller timmermannen och läkarn
Ja, om ord och handling skola följas åt.
Säg mig nu vidare — böra ej våra ynglingar också vara måttfulla?
Jo visst.
Är ej de väsentligaste utslagen av måttfullhet eller besinning i stort sett de, att man lyder de överordnade men däremot själv behärskar sina lustar beträffande mat och dryck och sinnlig kärlek?
Jo, det menar jag.
Vi böra alltså gilla sådana ord som de, när Diomedes säger till Homeros:
Käre, var bara du stilla och tyst, och förglöm ej min maning!och likaså dessa verser:
Tigande gingo akaierna fram, men de andades mandomävensom andra verser av samma slag.
aktande blott på kommandot
Mycket rätt!
Men vad säger du däremot om följande vers:
Vinförtyngde, med öga av hund och med hjärta av hindenoch om de därpå följande orden, ävensom om andra ungdomligt övermodiga ord, på vers eller prosa, som man låter enskilda personer yttra till sina förmän?
De äro illa uttryckta.
Ja, ty jag tror ej, att det befrämjar måttfullhet hos de unga att lyssna till dylikt. Men kanske bereda de glädje av helt annat slag, det vore ej att undra på. Eller vad menar du?
Jo, du har rätt.
Och säg mig vidare: vad menar du om det, att Homeros låter den visaste av alla människor säga, att enligt hans mening är intet så härligt som när
borden stå fylldaMenar du, att det befrämjar måttfullheten hos ungdomen att lyssna till slikt? Eller
rikligt med bröd och kött, och det glödande vinet av bålen
härolden öser och bringar omkring och i lågorna häller.
Ömkligast dock är av hunger att dö och hinna sitt öde.
Eller vad säger du om berättelsen om Zevs och Hera? Alla andra gudar ligga i djup sömn; Zevs ensam är vaken och uppgör sina planer — men när han får se Hera, glömmer han lättsinnigt allt detta i sin kärleksyra, och han blir så gripen av sin lusta, att han ej ens vill begiva sig hem utan vill stanna kvar och omfamna henne ute i marken; och han förklarar, att han aldrig förr har varit till den grad som nu behärskad av sitt begär, ej ens då, när de första gången närmade sig varandra “i smyg för de kära föräldrar“. Och vad menar du om berättelsen om, hur Ares och Afrodite av liknande anledning fjättrades av Hefaistos?
Ja, vid Zevs, det synes mig vara olämpligt.
Om det däremot hos berömda män, i ord eller handling, framträder yttringar av ett allt uthärdande tålamod, så är detta något, som man bör se på och lyssna till. Som t. ex. i dessa verser:
Dock han på bröstet sig slog och talade strängt till sitt hjärta:
Stilla då, hjärta! Du har ju en gång än värre fördragit.
Ja, alldeles riktigt.
Man bör vidare ej tåla, att dessa människor äro tillgängliga för gåvor eller fala för guld.
Nej, ingalunda.
Man bör således ej sjunga för dem en vers sådan som denna:
Skänker beveka en gud, och en konung med skänker du vinner.
Ej heller bör man prisa Foinix, Akillevs’ lärare, för att han skulle ha givit sin lärjunge goda råd, när han uppmanade honom att taga emot akaiernas gåvor och hjälpa dem, men att däremot, om han ej fick gåvorna, stå fast vid sin vrede. Ej heller vilja vi tro eller gå in på, att Akillevs skulle ha varit så girig, att han tog emot gåvor av Agamemnon, och att han lämnade ifrån sig liket av en död man endast mot villkor, att han fick betalning för det.
Nej, det är ej rätt att prisa dylikt.
Av hänsyn till Homeros är det endast ogärna som jag säger, att det dock är gudlöst att yttra dylika nedsättande ord om Akillevs eller att tro andras ord därom. På samma sätt, när han säger till Apollon:
Dårad jag varit av dig, Fjärrskjutare, värste bland gudar,Eller tänk på hans olydnad mot floden, som dock var en gudom! Han var genast färdig att strida mot denna flod. Och sedan han förut helgat sitt hår åt en annan flodgud, Sperkeios, yttrade han:
hämnas jag skulle förvisso på dig, om jag mäktade bara.
Låt mig förära mitt hår som ett offer åt hjälten Patroklos.Och denne Patroklos var dock död! Nej, att Akillevs gjorde så, det böra vi ej tro. Och tänk på Hektor, som släpades runt kring Patroklos’ gravhög, eller på fångarna, som offrades vid hans bår! Allt dylikt vilja vi stämpla som osanningar. Och vi vilja ej tillåta våra medborgare att tro, att Akillevs, som dock var en son av en gudinna och av den förståndige Pelevs — som själv var Zevs’ ättling i tredje led — och som var uppfostrad av den högvise Keiron, skulle ha varit så sinnesförvirrad, att han i sin person förenade två så fullständigt oförenliga själssjukdomar som smutsig girighet och övermodigt förakt för gudar och människor.
Du talar sant.
Må vi således ej, fortsatte jag, tro på sådant eller låta säga oss sådant, som att Tesevs, Poseidons son, och Peiritoos, Zevs’ son, företogo slika hemska rövaretåg, som det berättas. Eller att någon annan gudason eller halvgud tillåtit sig de förskräckliga, gudlösa dåd, som man pådiktat dem. Nej, vi vilja tvinga poeterna till att antingen ej påstå, att dylika gärningar förövats av de nämnda personerna, eller också att ej utgiva dessa för gudasöner. Bägge delarna får de ej påstå. Och de få ej söka intala vår ungdom, att gudarna anstifta något ont, eller att halvgudar ej äro bättre än människor. Jag upprepar, vad jag förut har sagt: detta är både osant och gudlöst. Ty vi ha ju påvisat, att något ont omöjligen kan komma från gudarna.
Nej, naturligtvis icke.
Och dylikt tal är skadligt för åhörarna. Ty en var skall ursäkta sig själv för sina egna laster, om han är övertygad om, att slika laster både förut och nu övas av
gudars barn,och
Zevs’ anförvanter, som på Idas höga berg
ett altare åt ättefadern helgade,
hos vilka gudablodet ej har sinat ut.Därför måste vi göra slut på dylika historier, så att de ej hos ungdomen alstra en stor benägenhet för ett lastbart leverne.
Ja, fullkomligt riktigt.
Vad är det nu för grupper, fortsatte jag, som det återstår oss att behandla, då vi nu vilja avgöra, vilka berättelser som vi böra tillåta? Ty vi ha ju nu framställt, huru man bör yttra sig om gudar, demoner och halvgudar, ävensom om förhållandena i Hades.
Så är det.
Vad som återstår, skulle väl således vara att yttra sig om människorna?
Tydligen.
Och dock är det naturligtvis, min käre vän, för närvarande omöjligt att yttra sig om detta.
Hur så?
Anledningen är den, tror jag, att diktare och sagoberättare göra sig skyldiga till de grövsta misstag i sina omdömen om människor, då de säga, att många orättrådiga människor äro lyckliga och många rättrådiga äro olyckliga, och att orättfärdigheten är till gagn, om den blott ej blir upptäckt, och att rättrådigheten är ett gott för andra och ett ont för en själv. Sådant bör man förbjuda dem att säga, och i stället ålägga dem att sjunga och säga raka motsatsen. Eller tror du ej det?
Jo, därom är jag säker.
Om du således medger, att jag har rätt, får jag väl även antaga, att du är ense med mig om det, som vi nu hela tiden ha behandlat?
Däri har du ej gissat orätt.
Om det kan vara tillåtet att yttra sig på dylikt sätt om människor, kunna vi således först på allvar bli ense om, när vi väl först ha upptäckt, vad rättrådigheten är, och om den enligt själva sin natur är till gagn för den, som har den, han må nu anses som rättrådig eller ej.
1 = Hades, underjordens gud.