Men skomakaren tilläto vi ej att försöka sig på att samtidigt vara lantbrukare eller vävare eller byggmästare. Han borde endast vara skomakare, för att vi skulle få arbetet från honom väl gjort. Och på samma sätt lämnade vi åt var och en den syssla, för vilken han bäst passade; med den och ej med någon annan borde han syssla hela sitt liv och ej försumma tiden utan göra ett gott arbete. Men det är väl av högsta vikt, att krigarens yrke blir väl utfört. Eller är det kanske så lätt, att en lantbrukare, en skomakare eller någon annan yrkesman samtidigt kan vara krigare. Och dock är det ju så, att ingen enda människa kan bli en riktigt skicklig bräd- eller tärningsspelare, som tar denna konst som ren bisak och som ej ända från barndomen har ägnat sig däråt. Räcker det kanske att fatta en sköld eller något annat vapen, för att man ögonblickligen skall bli en skicklig hoplit eller annan slags krigare? Andra verktyg eller redskap, som man tar i handen, kunna dock aldrig utan vidare skapa en god yrkesman eller en atlet, utan de bliva till ingen nytta för den, som ej äger kunskap i yrket eller har fått tillräcklig övning däri.
Nej, ty annars skulle ju dylika verktyg vara av ett mycket högt värde.
Ju viktigare således dessa väktares uppgift är, desto mera ledighet kräver den från andra sysslor och desto större konstskicklighet och omtanke behöver den.
Det tänker jag också.
Men det kräves väl också särskild fallenhet för det yrket?
Ja visst.
Det skulle således vara vår uppgift, tycks det, att så vitt möjligt utvälja vilka slags naturer som äro särskilt lämpade för att vara väktare för staten.
Ja, så är det.
Men vid Zevs, det var ingen lätt uppgift, som vi där åtogo oss. Likväl få vi ej, så långt vår förmåga räcker, låta modet sjunka.
Nej, visserligen.
Tror du alltså, frågade jag, att en ädel rashund och en präktig yngling ej har samma sinnelag, om det gäller att hålla vakt?
Hur menar du?
De måste bägge vara skarpsynta i att upptäcka sitt byte, snabba i att förfölja, vad de ha upptäckt, och starka i att fälla, vad de ha upphunnit.
Ja, allt detta behöves det.
Och väktaren måste väl även vara modig, om han skall kunna kämpa väl?
Ja visst.
Men kan någon — det må vara hund eller häst eller vilken varelse som helst — vara modig, om han ej är eldig till sinnet? Eller har du ej märkt, att ett eldigt sinne är något mäktigt och okuvligt, och att det gör själen oförskräckt och oövervinnelig?
Jo.
Det är således klart, hurudana en väktares kroppsliga egenskaper böra vara.
Ja.
Och även hurudan väktarens själ bör vara — han bör ha ett eldigt sinne.
Det är likaledes sant.
Men säg mig nu, Glavkon, måste ej sådana naturer även vara vildsinta både mot varandra och mot de övriga medborgarna?
Jo, vid Zevs, det är svårt att tänka sig annat.
Och ändå borde de ju vara milda mot sina egna och hätska mot fienderna. Ty i annat fall skulle de ju förgöra varandra inbördes utan att vänta på att andra skola komma och göra det.
Det är sant.
Hur skola vi då bära oss åt? Var skola vi finna ett sinne, som är på en gång milt och eldigt? De två tyckas ju dock vara motsatser.
Det är tydligt.
Och dock kan det ej tänkas en duglig väktare, där ettdera av dessa två egenskaper fattas. Men att ha dem bägge tyckes vara omöjligt — och därav måste vi sluta oss till, att det är omöjligt att vara en god väktare.
Det tycks verkligen vara fara värt. —
Nu kände jag mig verkligen tveksam och tänkte över vad vi förut hade sagt. Och så yttrade jag: Det är riktigt rätt åt oss, min vän, att vi äro i villrådighet. Ty vi ha tappat bort den bild, som vi hade uppställt.
Hur så?
Vi ha inte tänkt på, att det finns sådana naturer, vilkas tillvaro vi betvivlade: de som i sig förena dessa motsatser.
Var då?
Man kan nog finna dem hos åtskilliga djur, men alldeles särskilt hos det djur, som vi nyss använde i vår jämförelse. Du vet nog, att goda rashundar av naturen äro ytterst vänliga mot dem, som de känna, men raka motsatsen mot främlingar.
Det vet jag.
Det är således möjligt och alls ej i strid mot naturen, att vi kunna finna en väktare med dylika egenskaper.
Det tyckes så.
Finner du ej alltså, att den, som skall passa till väktare, måste ej blott vara eldig till sinnet utan också vara filosof till sin läggning.
Hur var det? Jag förstår ej.
Du kan finna det draget hos hunden — anmärkningsvärt nog hos ett djur!
Vilket drag?
När hunden ser en okänd person, blir den arg, fastän den ej förut haft något obehag av honom. Men när den däremot ser en bekant, hälsar den vänligt, om den också aldrig har haft någon glädje av honom. Har du ej funnit detta varit egendomligt?
Jag har ej tänkt på det förut. Men det är riktigt nog som du säger.
Det är dock tydligen en fin egenskap — hunden är ju en äkta filosof.
Hur så?
Han skiljer vän och ovän åt endast på det sättet, att han känner den förres utseende men ej den senares. Och en varelse, som på detta sätt skiljer på vän och ovän allt efter vad han vet eller inte vet, måste dock tydligen vara vetgirig?
Ja, det kan ej tänkas annat.
Och att vara vetgirig är ju detsamma som att vara vishetsälskare, filosof.
Det är sant.
Kunna vi ej då med tillförsikt antaga, att även en människa måste, för att vara mild mot sina vänner och bekanta, vara filosof och vetgirig till sin läggning?
Jo, det måste vi.
Alltså, den som vill bli en god och präktig väktare för staten, måste vara filosof, eldig, snabb och stark till sin läggning.
Fullkomligt rätt.