Vi måste nu närmast undersöka, hur det kan gå till, att den filosofiska naturen förstöres hos det stora flertalet, så att endast en helt liten del slipper undan (det är dessa senare, som vi kalla för onyttiga, men däremot ej för dåliga). Efter det skola vi övergå till dem, som söka efterhärma filosofiska naturer, och som därför ägna sig åt en dylik sysselsättning, som de varken äro värdiga eller vuxna; det är dessa, som genom sina många missgrepp ha över hela världen åsamkat filosoferna detta dåliga rykte, som du nämnde.
Vad menar du med detta, att den filosofiska naturen förstöres?
Jag vill försöka att förklara det, så gott jag kan. En sak tror jag att var och en måste hålla med om: en natur, sådan den vi ha nämnt, och med alla de fullkomligheter, som vi krävde hos en filosof — den är sällsynt bland människor. Sådana finnas helt få. Eller vad tror du?
Det är visst och sant.
Och huru många och mäktiga anledningar hota ej att fördärva dessa få!
Vilka anledningar menar du?
Det låter högst underbart att höra — men varenda en av de dygder, som vi ha prisat, förstör den själ, som äger dem, och drager den bort från filosofien. Jag tänker på mod, besinning och alla de förut nämnda dygderna.
Det var underligt att höra.
Sedan kommer ytterligare allt detta, som man vanligen kallar för förmåner, och förstör själen och drager den bort: skönhet, rikedom, kroppsstyrka, mäktiga förbindelser i samhället och allt annat av samma slag — du förstår säkert vad jag i allmänna drag tänker på.
Det gör jag. Men jag skulle gärna vilja höra det något mera i detalj.
Nej, fatta det i dess helhet, så skall det säkert bli tydligt för dig; och vad vi förut ha sagt i saken, skall ej förefalla dig underligt.
Hur vill du således, att jag skall uppfatta det?
Vi veta ju, att allt slags säd, vartenda frö — det må vara hos växter eller djur — som ej kommer i åtnjutande av passande näring eller klimat eller jordmån, känner bristen på allt detta i desto högre grad, ju kraftigare det självt är. Ty det onda är en farligare fiende för det goda än för det, som ej är gott.
Ja visst.
Det ligger således något rimligt däri, att just den bästa naturen får vida större men av en olämplig näring än den sämre naturen.
Ja.
Och måste vi ej således säga, Adeimantos, att just de högst begåvade andarna bliva, om de få en dålig ledning och fostran, i synnerligen grad dåliga? Eller tror du kanske, att de stora förbrytelserna och den rena ondskan springer fram ur en underlägsen ande? Kommer det ej snarare från en rikt utrustad natur, som fördärvats genom uppfostran? Ty en svag natur kan aldrig någonsin ge upphov till något stort, vare sig gott eller ont.
Ja, du har rätt.
Om således den natur, som vi förutsatte hos en filosof, får en lämplig undervisning, måste den nödvändigtvis växa och mogna i all slags dygd. Om den däremot blir sådd och plantad i olämplig jordmån, slår den över i raka motsatsen, så framt ej en gud här kommer till hjälp. Eller tror du kanske, i likhet med vad som så ofta säges, att våra ungdomar fördärvas av sofister, eller att några enskilda sofister verkligen kunna fördärva dem i någon nämnvärd grad? Äro kanske inte just de, som säga detta, de allra värsta sofisterna, i stånd att riktigt grundligt fostra och forma både ung och gammal, både man och kvinna, just så som de vilja ha dem?
När då?
Jo, när de samla sig i stora mängder till folkförsamlingar eller domstolar eller teatrar eller till fältläger eller till andra sorters folkmöten, och där under högljutt oväsen klandra somligt och prisa somligt av vad som säges eller göres, i bägge fallen med överdrift, och skrika och klappa händerna, och så till på köpet både klipporna och själva platsen, där de befinna sig, ge eko och därmed fördubbla ljudet av både beröm och klander. Tror du ej, att vid ett sådant tillfälle hjärtat, som man säger, “hoppar i bröstet“ på den unge? Tror du, att någon enskild människas uppfostran därvid kan ge honom stöd att hålla emot, så att han ej sopas bort av dylikt klander eller beröm och drives med strömmen? Och skall han ej få samma föreställning som mängden om vad som är gott och ont, handla som den och i allt vara som den?
Jo, Sokrates, det är alldeles nödvändigt.
Och ändå, sade jag, ha vi ej ännu berört den mest tvingande omständigheten.
Vilken då?
Jo, den som dessa uppfostrare och sofister framlägga i gärning, när de ej vinna något med blotta ord. Eller vet du ej, att de straffa den tredskande med vanära, böter och livets förlust?
Ja, det är sant — i mycket hög grad sant.
Vilken annan sofist eller vilka ord av enskilda personer skulle kunna ställas upp emot detta och övervinna det?
Ingen enda, tror jag.
Nej, sade jag, det vore ren galenskap endast att försöka. Ty, min vän, det händer ej, har aldrig hänt och kommer aldrig att hända, att ett sinne på grund av dessa människors uppfostran inriktas på dygden — jag talar nu här blott om ett mänskligt sinne; ty det övermänskliga, det gudomliga räknas ej med, som det heter i ordspråket. Vi måste nämligen ha klart för oss, att om något under nuvarande statsskick kan räddas och bli vad det bör bli, måste vi rätteligen tillskriva guds försyn en dylik räddning.
Jag instämmer.
Dessutom önskar jag, fortsatte jag, ett instämmande från dig även i en annan punkt.
Vilken då?
Alla dessa enskilda personer, som ta betalning för sin undervisning, och som folket kallar sofister och betraktar som sina medtävlare, ge ej, påstår jag, undervisning i något annat än om vad den stora massan har för uppfattning, när de samlas. Detta kalla de för visdom. Det är alldeles, som om en person höll på att uppföda ett starkt och väldigt djur. Han studerar djurets vredesutbrott och begär; han lär sig, hur man skall närma sig det och handskas med det; när det är farligast och när det är godmodigast, jämte anledningarna till både det ena och det andra; vid vilka tillfällen det utstöter det ena eller andra lätet; vilka ljud från omgivningen som reta det eller blidka det. Allt detta lär han sig genom att under en längre tid vara ihop med djuret och ge akt på det. Och det kallar han för vishet, fogar ihop det till ett konstnärligt system och börjar att ge undervisning i det. Men han har ej någon verklig kunskap om dessa meningar och begär, vet ej, vad som är skönt eller fult, gott eller ont, rättrådigt elller orättrådigt; utan han ger dylika namn efter det stora djurets tycke och smak — gott är det, som djuret tycker om, och ont är det, som det ej tycker om. Någon annan måttstock har han ej för att bedöma det. Vad han således är tvungen att göra, kallar han skönt och rätt; men den verkliga skillnaden mellan det nödvändiga och det goda har han ej upptäckt och kan han ej för andra uppvisa. Tycker du ej, vid Zevs, att en sådan uppfostrare skulle vara ganska underlig?
Jo, det gör jag.
Men säg mig nu, om du tycker, att det är någon egentlig skillnad mellan en dylik person och en sådan, vilkens hela visdom ligger i att ha kommit till insikt om lidelserna och smaken hos dessa brokiga folkförsamlingar, det må gälla målning, musik eller politik. Ty om en person umgås med massorna och för dem förevisar sin poesi eller sina konstverk eller sin offentliga gärning, och därvid gör massorna till domare över sig själv utan att vara tvungen till det, så ärr det för honom en “Diomedeisk“,1 en bjudande nödvändighet att göra allt det, som massorna prisa. Men att detta skulle vara något verkligt gott och skönt, det har du väl aldrig hört någon säga utan på rent löjliga skäl?
Nej, och jag kommer väl heller aldrig att få höra det.
När du nu har övervägt allt detta, bör du även betänka en annan sak. Finns det någon möjlighet för, att den stora mängden skall kunna finna sig i att tro på tillvaron av det sköna i sig självt i stället för de många sköna tingen, eller överhuvud på varje saks väsen i stället för dess många olika former?
Icke alls.
Det är således otänkbart, att mängden kan vara filosofisk?
Ja, otänkbart.
Och därför måste givetvis filosoferna klandras av mängden?
Ja.
Och väl även av dessa enskilda personer, som pläga umgås med mängden och sträva efter att behaga den?
Tydligen.
Kan du då se någon utväg till räddning för en filosofisk natur, så att han kan hålla fast vid sin strävan och nå fram till målet? Gå ut ifrån det, som vi ha sagt förut! Vi ha ju kommit överens om, att snabb uppfattning, gott minne, mod och högsinthet utmärka en sådan natur.
Ja.
Skall då ej en sådan natur redan i unga år vara främst bland alla, särskilt om hans kroppsliga företräden stämma med hans själsliga anlag?
Jo visst.
Hans anhöriga och medborgare skola säkerligen, antar jag, vilja använda honom, när han blir äldre, för att sköta deras egna angelägenheter.
Säkerligen.
De skola också säkerligen buga sig för honom, tigga honom och fira honom, eftersom de taga hans kommande inflytande i förköp och redan nu vilja ställa sig in hos honom.
Ja, det brukar gå till så.
Vad tror du nu, att en sådan yngling skall göra under dylika omständigheter, särskilt om han är medborgare i en stor stat och han där har en rik och ansedd ställning, och själv är ståtlig och vacker till utseendet? Skall han ej fyllas av obegränsade förhoppningar och tänka sig, att han skall vara i stånd att leda både hellenernas och barbarernas öden? Och skall han ej höja sig själv upp till skyarna, uppfylld av högmod och tom, oförnuftig inbilskhet?
Jo, visserligen.
Men om det finns någon, som helt lugnt går fram till en så sinnad person och säger honom sanningen, att han ej äger förstånd eller insikt men väl har behov därav, men att han ej kan förvärva det, om han ej arbetar för det målet — tror du, att det skulle vara lätt att få ynglingen, under så ogynnsamma omständigheter, till att lyssna?
Långt därifrån.
Och om det skulle finnas någon, som tack vare lyckliga naturgåvor och känsla av andlig frändskap skulle uppfatta filosofien och dragas till den, vad tro vi väl, att då dessa hans vänner skola göra, som anse, att de på det sättet ej längre kunna ha bruk av honom utan skola gå miste om hans vänskap? Skola de ej använda alla upptänkliga medel för att få honom bort från filosofien och för att komma hans lärare däri att bli maktlösa, och det med användande av både privata intriger och offentliga förföljelser?
Jo, alldeles givet.
Och hur kan en person under sådana förhållanden bli filosof?
Omöjligt.
Du finner således, att det ej var så oriktigt sagt av oss, att till och med själva den filosofiska begåvningen, när den råkar ut för en dålig fostran, kan på sätt och vis bli anledning till att man avfaller från filosofien — och sak samma med de så kallade “förmånerna“ i livet, såsom rikedom och allt annat i den vägen.
Nej, det var alldeles rätt sagt.
På det sättet, min högt ärade vän, går det till, att fördärv och förödelse drabba på nu nämnt sätt just de begåvningar, som äro bäst lämpade för denna den bästa av alla sysslor; och dessa äro ju ändå, som vi hörde, mycket sällsynta. Från dem komma de män, som göra stater såväl som enskilda det största ont; från dem komma även de, som göra det största goda, om de ledas i den riktningen. Men en natur av obetydliga mått åstadkommer aldrig något stort, det må vara gott eller ont, varken mot stater eller enskilda.
Alldeles sant.
Dessa personer således, som stå filosofien så nära, neka att taga henne hem som brud, utan övergiva henne. De leva ett olämpligt liv, utan sanning. Men när filosofien så övergives av sina anhöriga, tränga ovärdiga in till henne, skymfa och vanära henne och ge henne alla de smädeord, som du själv säger att hennes vedersakare överösa henne med, då de påstå, att av hennes tillbedjare några äro onyttiga, och de allra flesta äro stora uslingar.
Ja, så är det man säger.
Ja, så säger man med rätta. Ty när andra människor se platsen öde och tom — en plats, som dock ger tillfälle till vackra benämningar och företer mycken skönhet — så störta de sig (alldeles som folk, som från fängelset taga sin tillflykt in i ett tempel) med glädje in i filosofien från sina olika yrken; detta är fallet med just sådana, som äro mest skickliga i sina yrken. Ty trots allt har dock filosofien i jämförelse med andra konster en högre värdighet. Det är detta, som lockar många, som av naturen ej passa för den, och som av de rent kroppsliga ansträngningarna i sina yrken eller hantverk ha blivit förslöade till själen, liksom de ha blivit missbildade till kroppen.
Ja, riktigt.
Och äro de ej, tycker du, att jämföra med en liten skallig smed, som varit i träldom men lyckats friköpa sig, tack vare det att han förtjänt litet penningar. Han tar sig ett bad, skaffar sig nya kläder och går, pyntad som en brudgum, att gifta sig med dottern till sin förre, nu alldeles utblottade herre?
Det är verkligen en träffande jämförelse.
Och vad tror du, att det blir för barn i ett dylikt äktenskap? Oäkta barn, inte sant, och mindrevärdiga?
Alldeles givet.
Och på samma sätt här — när personer, som äro ovärdiga en högre bildning, närma sig filosofien och helt ovärdigt ingå förbindelser med den, vad för slags tankar och föreställningar bli resultatet därav? Sådana som förtjäna att kallas sofismer, inte sant? Däremot ej något, som är äkta, eller som ha något med verklig insikt att göra.
Alldeles så.
1Då Diomedes var rädd, att Odyssevs skulle mörda honom, tvang han honom med svärdet att hela tiden gå framför sig.