Första boken börjar med en äkta grekisk scen. Sokrates hade i sällskap med Glavkon, Aristons son, begivit sig ner till Peiraievs för att där beskåda en fest till gudinnan Bendis’ ära. Bendis var det tragiska namnet på Artemis, och festen var just införd från Trakien och firades nu för första gången i Atén. Det var av denna anledning, som den hade tillvunnit sig bl. a. även Sokrates’ stora intresse. När denne och hans följeslagare Glavkon voro på hemväg från festen, blevo de kallade tillbaka av Polemarkos, som inbjöd dem till sitt hem i Peiraievs. De funno där ett helt sällskap församlat, bl. a. även Polemarkos’ fader Kefalos.
Mellan Kefalos och Sokrates utspinner sig nu ett samtal om ålderdomens fördelar och olägenheter. Därifrån ledes samtalet behändigt in på kapitlet om förmögenhetens betydelse för livet och dess samband med den större eller mindre möjligheten att föra ett rättrådigt liv — och så är Sokrates inne på frågan om rättrådigheten.
Kefalos avlöses nu i diskussionenav sin son Polemarkos, som gör olika försök att bestämma rättrådighetens begrepp, försök, vilkas ohållbarhet påvisas av Sokrates. Nu ingriper emellertid Trasymakos på ett synnerligen obehärskat sätt i samtalet. Med berättigad ironi anmärker Sokrates, att han, Sokrates, säkerligen skulle ha blivit mållös, om han ej råkat att först se på Trasymakos: därmed syftar han på den gamla folktron, att en person blev mållös, om han blev sedd av en varg, innan han själv fått syn på vargen; han liknar alltså Trasymakos vid en varg! Denne ger nu en mycket krass definition av rättrådigheten och uppträder som orättrådighetens vapendragare. Sokrates’ skarpa logik driver honom emellertid från den ena positionen till den andra, och till sist får han giva upp striden.