Adeimantos börjar med att framkasta den invändningen, att väktarnas liv genom det föreskrivna levnadssättet blir föga lyckligt. Härtill genmäler Sokrates, att det är ej fråga om att främst tänka på lycka för en enskild klass utan att tänka på det helas väl. Samhället måste enas till gemensam uppfattning om vad som är gott och ont. Både rikedom och fattigdom äro av ondo och böra avskaffas. Den tudelning, varav även den minsta stat nu lider — uppdelningen i rika och fattiga — får ej förekomma i idealstaten. Och staten får ej bli så stor, att dess enhet äventyras.
Det viktigaste av allt är uppfostran. Därför böra statens väktare ha den noggrannaste uppsikt över de ungas “musik“ och gymnastik, ävensom aktgiva på deras yttre uppträdande. Men intet överdrivet lagstiftande! Därmed kommer man ej fram till fullkomligheten.
Sedan således staten nu är grundad, gäller det att skaffa sig en god fackla och i dess sken söka finna rättrådigheten. Eftersom staten är riktigt grundlagd, är den fullständigt god; och den måste således vara vis, modig, besinningsfull och rättrådig, d. v. s. ha i sig de fyra kardinaldygderna. Om vi nu först träffa på de tre andra dygderna, är det självklart, att den fjärde, rättrådigheten, återstår. Visheten finns hos det styrande ståndet. Modet finns hos krigareklassen. Besinningen sträcker sig genom hela staten: den innebär en harmoni mellan dess olika delar, en samstämmighet mellan det sämre och det bättre om vem som bör styra och vem som bör styras. Rättrådigheten slutligen består däri, att varje stånd och varje människa sköter sin egen syssla, och särskilt gäller det, att ingen människa, som av naturen är bestämd till att höra till det tredje ståndet — hantverkarnas och köpmännens stånd — får övergå till krigarnas klass, eller någon ur krigarnas klass får övergå till de styrandes klass utan att därtill vara värdig.
Sokrates är nu färdig med att skrida till en undersökning av rättrådighetens natur hos den enskilda människan. Människan har i sin själ tre förmögenheter, som motsvara de tre klasserna i staten. Förnuftet motsvarar de styrandes klass, modet (eller “vredesmodet“) krigarnas klass, och begäret motsvarar den tredje klassen, de förvärvsidkande. Efter att ha utförligt analyserat dessa tre olika själsförmögenheter, framhåller han, huru rättrådighetens väsen just ligger däri, att var och en av dem “sköter sin egen syssla“, vare sig det gäller att styra eller att lyda; och förnuftet tillkommer det att styra, och modet eller vreden att vara bundsförvant till förnuftet. Orättrådighet är däremot en förvirring och oro i själens olika delar, och den sämre delens uppror gentemot den bättre.
Efter att ha påpekat, att rättrådigheten är själens hälsa, orättrådigheten en sjukdom och en rubbning i själen, framhåller Sokrates till sist, att det blott finns ett slags dygd, men otaliga former av lasten, och däribland särskilt fyra, som äro värda att nämnas. Och därmed är det också givet, att det finns fyra oriktiga statsförfattningar.