Hm, du skämtar med mig, sedan du först har trasslat in mig i en så här kinkig fråga. Hör nu emellertid på min liknelse, så skall du ännu tydligare finna, huru ivrig jag är, när det gäller liknelser. Det sätt, varpå just de bästa människor behandlas i sina stater, är så bedrövligt, att det ej i hela världen finns ett enda enstaka förhållande, som är jämförligt därmed; utan man måste samla ihop jämförelsepunkter från många olika håll, om man skall föra deras talan. Det är ungefär samma sak, som när målare framställa hybrider av bock och hjort och andra dylika djur. Tänk dig således nu ett fartyg eller en hel fartygsflotta. Kaptenen är större och starkare än besättningen, men han är något döv och är likaledes en smula närsynt, och hans kunskap i navigation är något i samma väg. Sjömännen äro sinsemellan oense om vem som bör ta befälet; var och en tror, att han bör styra, ehuru ingen någonsin har lärt sig konsten eller kan peka på någon, som varit hans lärare, eller nämna någon tid, då han gick i lära. Ja, de påstå ytterligare, att det är en konst, som man ej kan lära, och de äro färdiga att hugga var och en i stycken, som säger motsatsen. Själva trängas de alltid omkring kaptenen och ligga över honom med sina böner, att han måtte lämna rodret åt dem. Om det ibland händer, att det ej blir de själva utan några andra, som få hand med kaptenen, döda de dessa andra eller kasta dem över bord. Och så använda de ett sömnmedel eller ett berusningsmedel eller något annat dylikt på kaptenen och hindra honom därigenom från att föra befälet på skeppet. Sedan hålla de till godo med vad som finns ombord, dricka och förpläga sig. Och seglatsen går, som man kan vänta med sådant folk! Om det är någon, som kan hjälpa dem att komma åt befälet genom att locka eller tvinga kaptenen, prisa de honom och kalla honom sjövan, en duktig styrman och en god skeppare; men andra, som ej kunna detta, klandra de och kalla för odågor. De ha intet begrepp om, vad en verklig kapten vill säga; de veta ej, att en verklig kapten måste studera årets och dygnets tider, himlavalvet, stjärnorna, vindarna och allt annat, som hör till yrket, om han skall kunna styra sitt skepp. Och själva sättet, hur en kapten skall — med eller mot de andras vilja — styra sitt skepp, det tro de ej att man kan få någon skicklighet eller övning i. Om vi nu tänka oss ett fartyg, där förhållandena äro dylika, — tror du ej då, att sjömännen där skola kalla en verklig kapten för stjärnkikare, skrävlare, odåga?
Säkerligen, sade Adeimantos.
Jag tror ej, att du behöver få en närmare utläggning av denna liknelse, som framställer den sanne filosofens förhållande till staten. Du förstår nog, vad jag menar.
Säkerligen.
Tag således först den där personen, som förvånade sig över, att filosoferna ej äro uppskattade i sina olika stater, och berätta för honom denna min liknelse; försök att övertyga honom om, att det vore mycket märkvärdigare, om de voro uppskattade.
Jag skall berätta den för honom.
Säg honom således också, att han har alldeles rätt i, att de bäste filosoferna äro onyttiga för mängden. Men säg honom, att han får ge skulden för detta åt dem, som ej använda dessa goda filosofer, och alls ej åt dessa senare. Ty det är ej naturens ordning, att styrmannen skall bedja besättningen om, att han skall få ha befäl över dem, lika litet som att “de visa gå till de rikas dörrar“; detta var kvickt och roligt sagt — men det var ej sant!1 Nej, sanningen är den, att om någon är sjuk, får han gå till läkarens dörr, vare sig han är rik eller fattig, och lika givet är, att var och en, som behöver ledning, måste söka upp den, som kan leda honom. Den styresman, som verkligen duger något till, får däremot ej bedja dem, som han skall styra, att han skall få lov till det. Däremot tar du nog ej miste, om du liknar de nuvarande ledarna för vår politik vid dessa sjömän, som vi nyss talade om, under det att de, som av dem kallades för onyttiga stjärnskådare, äro de sanna styrmännen.
Alldeles riktigt.
Du ser således anledningen, varför bland dylikt folk just en dylik ypperlig sysselsättning som filosofien ej uppskattas av motsatta riktningar. Den allra värsta och hårdaste förebråelsen drabbar dock filosofien genom sådana, som giva sig ut för att syssla med den, men om vilka du yttrade, att deras vedersakare kalla denna stora mängd filosofer för genomfördärvade, liksom de kalla de yppersta filosoferna för onyttiga; det var i detta omdöme, som jag instämde, inte sant?
Jo.
Ha vi inte nu framlagt skälet till de goda filosofernas onyttighet?
Jo visst.
1Skalden Simonides tillfrågades en gång av envåldshärskaren Hierons gemål, om det var bäst att vara rik elller vis. »Bäst att vara rik; ty de visa gå till de rikas dörrar», svarade skalden.