Ja, det är lämpligt att pröva dem på det sättet. Men vad är det för “högsta lärdomar“, som du talar om?
Du minns nog, svarade jag, att vi talade om tre olika förmögenheter i själen och i sammanhang därmed sökte framställa, vad rättrådighet, besinning, mod och vishet är.
Om jag hade glömt det, förtjänade jag ej att få höra mera.
Minns du också vad vi yttrade strax förut?
Vad då?
Vi sade, att om man ville komma till att se dessa dygder i sin skönaste gestalt, måste man gå en omväg, och om man väl gjort det, skulle de bliva uppenbara; men att det även var möjligt att giva en framställning av dem i anslutning till vad vi förut hade yttrat. Ni sade mig då, att detta senare var tillräckligt. Och så gjorde vi då vår framställning på ett sätt, som enligt min mening var rätt ofullständigt — men om ni äro nöjda med den, få ni säga mig det.
Den var tillräcklig för mig, och likaså för de andra, tror jag.
Men, min käre vän, sade jag, om det i sådana här frågor fattas det allra minsta i sanningen, är det ej tillräckligt, och det rätta medlet ha vi ej funnit. Ty intet ofullkomligt är mått för någonting. Det finns emellertid personer, som äro lätt tillfredsställda och som tycka, att de ej behöva forska vidare.
Ja, det är många, som av ren lättja ha den känslan.
Men det är dock ett fel, som en statens och lagarnes väktare allra minst bör ha.
Rimligt nog.
Därför, min vän, bör en väktare gå den längre vägen, och han måste lägga ned lika mycket möda på att inhämta kunskaper som på att öva sin kropp. I annant fall skall han, jag upprepar det, aldrig någonsin nå fram till den kunskap, som är den högsta, och som mest anstår honom.
Vad nu? Finns det något högre än rättrådighet och allt det andra, som vi nämnde?
Ja, det finns det, sade jag. Och när det gäller de nämnda dygderna, få vi ej såsom nu blott se på ett utkast, utan hålla oss till den mest utarbetade tavla. Eller är det ej löjligt att i andra, obetydliga saker lägga ned otrolig möda på att få dem så klara och noggranna som möjligt — och så ej kräva den största noggrannhet i de viktigaste frågor.
Jo visst. Men tror du, att någon skall släppa dig utan att fråga, vad det är för en högsta kunskap, som du talar om, och vad den har för objekt.
Säkerligen inte. Fråga du bara! Säkerligen har du åtskilliga gånger hört mig tala om den; men nu erinrar du dig det ej, eller ock vill du blott bringa mig i förlägenhet med dina invändningar. Detta senare tror jag är det riktiga. Ty du har ju ofta hört, att det godas idé är kunskapens högsta mål; och att både det rätta och allt annat hämtar sitt gagn och sin nytta endast av att söka förverkliga denna idé. Du vet nog så tämligen, att jag ämnar tala om den, och dessutom, att vi ej ha en tillfredsställande kunskap om den. Du vet också, att om vi ej känna den, är all annan kunskap oss till intet nyttig; lika litet som att äga något, om vi ej äga det goda. Eller tror du, att vi ha någon fördel av att äga allting, om vi ej äga det goda? Eller att känna allt annat, men ej ha kännedom om det sköna och goda?
Nej, vid Zevs, det tror jag ej.
Du vet ju även det, att flertalet människor mena, att det goda består i lust, under det att finare folk anse, att det är insikt.
Ja visst.
Och vidare, min vän, att de, som ha denna senare mening, ej kunna uppvisa, vilken denna insikt är, utan nödgas till sist att säga, att det är kunskapen om det goda.
Det är verkligen komiskt.
Ja, säkert — då de ju först klandra oss därför, att vi äro okunniga om det goda, och sedan tala med oss, som om vi hade kunskap om det. Ty de säga, att det är insikt om det goda, alldeles som om vi förstodo, vad de menade, när de tala om detta ord “det goda“.
Alldeles riktigt.
Nå, de som påstå, att lusten eller njutningen är det goda? Ta de ej lika mycket fel som de andra? Eller äro ej även dessa nödgade att medgiva, att det finns onda njutningar?
Jo visst.
Och då måste de således även erkänna, att samma sak är både god och ond? Inte sant?
Tydligtvis.
Det är således klart, att det råder mycken och stor meningsskiljaktighet på denna punkt?
Givetvis.
Är det ej vidare klart, att då det gäller det rätta och sköna, välja många människor att göra eller äga det, som synes vara rätt eller skönt, även om det ej är det; men att däremot ingen nöjer sig med att äga det, som blott synes vara gott, utan alla vilja ha det, som verkligen är gott, utan att bry sig om skenet.
Ja visst.
Men detta goda, som varje människosjäl strävar efter, och för vars skull den gör allt vad den gör, detta goda, vars existens den anar utan att veta eller riktigt fatta vad det är, och utan att kunna ha en så fast tillförsikt angående det som om andra ting, och för den skull även går miste om den nytta, som andra ting kunna ha med sig — menar du, att då det gäller något så stort och dyrbart, dessa våra yppersta män i staten, åt vilka vi anförtro allt, få lov att famla i okunnighet?
Ingalunda.
Jag tror för min del, sade jag, att det rätta och sköna ej skall finna en väktare av något egentligt värde i en person, som ej har kunskap om dess förhållande till det goda. Jag anar, att ingen utan en sådan kunskap skall kunna känna det rätta och sköna.
Din aning är riktig.
Skall då ej vår statsförfattning bliva fullkomligt väl ordnad, om en sådan väktare, som har denna insikt, har uppsikten däröver?
Givetvis. Men säg mig, Sokrates, menar du själv, att det goda består i insikt eller i lust eller kanske i något tredje?
Du är verkligen dråplig — liksom om det ej länge varit klart, att du ej skulle nöja dig med vad annat folk tänker i dessa frågor.
Det synes mig ej heller vara rätt, Sokrates, att endast framställa andras meningar men ej sina egna, när man har sysslat med frågorna så länge.
Säg mig då: synes det dig vara rätt att om det, som man ej vet, tala alldeles som om man visste det?
Ingalunda som om man visste det; men man kan vilja som sin förmodan uttala just vad man förmodar.
Har du ej vidare märkt, sade jag, att alla meningar, som ej grunda sig på insikt, äro tarvliga? De bästa av dem äro blinda. Eller tycker du, att dessa personer, som ha en slags riktig mening eller föreställning utan en förnuftig insikt, egentligen på något sätt äro olika blinda människor, som hitta rätta vägen?
Nej, det är ingen skillnad.
Vill du då betrakta något fult, mörkt och skevt, när du har möjlighet att av andra få höra något klart och skönt?
Nej, vid Zevs, Sokrates, sade nu Glavkon, svik oss ej nu, då du just är liksom framme vid målet. Ty vi skola bliva fullt belåtna, om du blott vill yttra dig på samma sätt om det goda, som du har yttrat dig om rättrådighet, besinning och allt det andra.