Men rörelsen uppvisar ej blott en utan flera former, tror jag. En vis man kan nog nämna dem alla. Men där finns två, som äro tydliga även för oss.
Vilka då?
Utom den nyss nämnda även dess motstycke?
Och detta är?
Liksom ögonen stå i astronomiens tjänst, synas öronen vara till för att uppfatta harmoniens rörelser. Dessa två vetenskaper äro syskon, såsom Pytagoreerna säga; och däri instämma även vi, Glavkon. Inte sant?
Jo.
Men då detta är en vidlyftig fråga, vilja vi spörja Pytagoreerna, vad de ha för åsikt om både denna och andra frågor. Men vi vilja under allt detta troget hålla fast vid vårt eget syfte.
Vilket då?
Att ej våra lärjungar försöka att skaffa sig en kunskap, som är ofullkomlig, och som ej alltid syftar till det mål, dit allt bör syfta, såsom vi nyss sade om astronomien. Eller vet du ej, att det händer alldeles det samma även med harmoniens vetenskap? Ty musikerna endast uppmäta och jämföra toner med varandra, och deras arbete blir därför lika ofruktbart som astronomernas.
Ja, vid gudarna, det är verkligen löjligt att höra dem tala om sina anslag; de spetsa öronen, som om de ville uppsnappa, vad grannarna säga, och somliga påstå, att de uppfatta en bestämd mellanton, och att detta är den minsta intervall, som bör utgöra enheten vid mätning; andra förklara åter, att det ej finns någon skillnad mellan de två tonerna. Bägge parterna lita mera på örat än på förståndet.
Du menar dessa hedersmän, som bråka med de arma strängarna och pina dem med sina stämskruvar. Men jag vill ej tänja ut min framställning med att tala om, hur de med stråken aga sina strängar eller klaga på dem, för att de än ge en för svag och än en för stark ton. Jag lämnar hela denna framställning, och jag förklarar, att det ej är om dessa, som jag vill tala, utan om dem, som vi nyss föresatte oss att fråga om harmonien (d. ä. Pytagoreerna). Ty dessa begå samma fel som astronomerna. De söka talen i dessa toner, som nå örat; men de nå ej fram till problemen, de undersöka ej, vilka tal som äro harmoniska och vilka som ej äro det, eller skälen för det ena eller andra.
Det är en utomordentlig sak du här berör.
Ja, den är nyttig, om det gäller att söka det sköna och goda; men för andra syften är den obrukbar.
Det är sant.
För min del tror jag, att om alla dessa studier, som vi nu ha behandlat, nå fram till att uppenbara sin inbördes släktskap och gemenskap, och om de sammanfattas enligt denna sin inre samhörighet, då är sysslandet med dem till gagn för vårt syfte och lönar vår möda; men i annat fall är det gagnlöst.
Även jag anar detsamma. Men det är en väldig uppgift, som du där nämner, Sokrates.
Du menar ändå därmed endast förspelet, inte sant? Eller veta vi ej, att allt detta endast är preludium till den melodi, som vi egentligen ha att lära. Ty de personer, som äro skickliga i ovan nämnda vetenskaper, vill du väl ändå ej betrakta som tänkare eller dialektiker?
Nej, vid Zevs, med undantag av några helt få, som jag har träffat på.
Men du tror väl ej, att de, som ej äro i stånd att giva eller taga skäl i olika frågor, skola kunna ha den kunskap, som vi anse att de måste ha?
Nej, det anser jag ej.