Men det förefaller mig, Sokrates, att om man tillåter dig att tala vidare så här, skall du aldrig komma ihåg, vad du i början sköt ifrån dig för att kunna tala om allt detta. Jag menar den frågan: Är en sådan statsförfattning möjlig, och huru är den möjlig? Jag är gärna med om, att om den blott kunde förverkligas, skulle allt stå väl till i den staten. Jag kan till och med nämna fördelar, som du har gått förbi: t. ex. att de skulle kämpa mycket tapprare mot fienderna och ej lämna varandra i sticket, då alla kände varandra och kallade varandra vid sådana namn som bröder, fäder, söner. Och om även kvinnorna deltogo i striden, antingen i led med männen eller ock uppställda bakom dem för att injaga skräck hos fienderna och i händelse av behov komma till hjälp, så vet jag, att de på det sättet skulle bli alldeles oövervinnliga. Jag inser även de stora fördelar, som under fred skulle komma alla till godo — även andra än dem, som du redan har nämnt. Men då jag således nu är fullt på det klara med både dessa och oändligt många andra fördelar, som kunna vinnas, om en dylik statsförfattning införes, behöver du ej yttra flera ord om den saken. Nej, låt oss nu söka att vinna en övertygelse, om det är möjligt och huru det är möjligt. Allt det övriga lämna vi.
Där har du, sade jag, gjort liksom ett plötsligt utfall mot min framställning. Och du har ej alls någon medkänsla med min förlägenhet. Du märker kanske inte, att knappast har jag lyckats rädda mig ur de två första stora vågorna, så utsätter du mig nu för den tredje — den största och värsta av dem alla. När du väl får se den och höra dess brus, skall du säkert förlåta mig och finna det naturligt, att jag drog mig för och var rädd för att framlägga och söka utreda ett så underligt påstående.
Ju mera du talar i den vägen, dess mindre skall du slippa ifrån att tala om, huru det är möjligt att förverkliga denna statsförfattning. Tala ut och förhala ej saken längre.
Låt oss då först erinra oss, att det var under vårt sökande efter rättrådighetens och orätttrådighetens väsen och natur, som vi nu har kommit till denna punkt.
Sant nog! Men vad hör det hit?
Ej alls. Om vi nu emellertid ha funnit rättrådighetens natur — skola vi då fordra, att en rättrådig man ej alls får avvika från denna absoluta rättrådighet? Skall han i allt vara likadan som rättrådigheten? Eller skola vi vara nöjda, om han liknar den så nära som möjligt och har största möjliga andel i den?
Detta sista skall vara nog.
Det var således för att få ett ideal, som vi sökte att finna rättrådighetens väsen, och huru den fullkomligt rättrådige mannen (om en sådan finns) skall vara beskaffad; och likaså var det med orättrådigheten och den fullkomligt orättrådige mannen. Vi ville använda dem att se på och bedöma deras lycka eller olycka, för att vi sedan skulle tvingas att i fråga om oss själva erkänna, att den, som var mest lik dessa ideal i övrigt, måste också mest likna dem i lycka eller olycka. Det var alltså ej för att visa, att dylika ideal verkligen kunna existera.
Häri har du alldeles rätt.
Tror du, att en målare, sedan han målat en idealbild av en fullkomligt vacker människa och gjort detta på ett i allo förträffligt sätt, skulle vara sämre målare, därför att han ej kan bevisa, att en sådan människa verkligen kan finnas?
Nej, vid Zevs.
Hur är det — ha inte också vi framställt en idealbild av en god statsförfattning?
Jo visst.
Och tror du, att vår framställning är mindre riktig, om vi ej skulle kunna visa, att det är möjligt att inrätta en stat på det sättet?
Ingalunda.
Ja, så är det verkligen. Men om jag nu för din skull är villig att visa, huru och under vilka förhållanden den lättast skulle kunna förverkligas, så får du lov att för detta ändamål ånyo göra mig samma medgivande som nyss.
Vad då?
Är det möjligt, att något kan förverkligas precis efter orden? Ligger det ej i sakens natur — även om en eller annan kanske tycker annorlunda — att gärningen i utförandet alltid står tillbaka för ordet? Eller vad menar du därom?
Jag har samma mening som du.
Du får således ej tvinga mig att påvisa, att allt kan gestalta sig i verkligheten på samma sätt som vi nu ha framlagt det i ord. Nej, om vi blott äro i stånd att finna, hur en stat kan ordnas i närmaste överensstämmelse med vad vi ha sagt, får du medgiva, att vi ha funnit, vad du fordrar: möjligheten av en sådan stat. Eller skall du ej vara belåten med detta? För min del skulle jag vara det.
Även jag.