En af de namnkunnigaste män, som någonsin lefvat, ej blott i Italien, utan äfven i hela verlden, var Machiavelli, denne man, om hvars lefverne och skrifter, mer än om någon annans, skarpsinniga och lärda män hyst så olika åsigter, om de ock alla måst öfverensstämma deri, att han i skarpsinne och snille, i stilens mästerskap och elegans står, om ej oupphunnen, dock oöfverträffad af alla Italienska författare.

Niccolò Machiavelli föddes i Florens den 3 Maj 1469. Han härstammade från en af denna republiks ädlaste slägter, som varit bekant redan i det elfte seklet och alltid tillhört Guelfernas parti. Af sin fader, Bernardo Machiavelli, en berömd rättslärd, och sin moder, Bartolommea Nelli, en snillrik och bildad qvinna, erhöll han en vårdad uppfostran, och blef i sitt 25-te år sekreterare hos den namnkunnige lärde Marcello Virgilio [Af slägten Adriani. Han sjelf hette Marcello, hans fader Virgilio, hvadan han enligt bruket kallade sig för Marcello di Virgilio, och efter fadrens död Marcello Virgilio.], som då innehade ett af de förnämsta embeten i republiken. Det är att antaga, att han hos denne utmärkte kännare af de klassiska språken äfven förökat sin kunskap i latinska språket, hvilken kunskap af en bland hans största vedersakare [Paulus Jovius, biskop af Nocera, som vid alla möjliga tillfällen, vanligen på sanningens bekostnad, sökte att svärta Machiavelli.] blifvit honom frånkänd; detta påstående vederlägger sig sjelft vid genomläsandet af Machiavellis skrifter, hvilka förråda den grundligaste kännedom af de gamla romerska författarne, isynnerhet de historiska.

Sedan Machiavelli i fyra år hos Marcello inhemtat statskonstens grunder, blef han år 1498 sekreterare i tiomannarådet, samma år som denne hans gynnare blef republikens storkansler. Hans stora förmåga och skicklighet kunde ej undgå att väcka styrelsens uppmärksamhet, och sedan han år 1499 utfört ett mindre vigtigt uppdrag hos grefvarne af Furlì, sändes han det följande året jemte Francesco della Caza till Frankrike i det vigtiga uppdraget att blidka konungen Ludvig XII med afseende på belägringen af Pisa, öfver hvars upphäfvande denne såsom Florentinarnes bundsförvandt var förtörnad; dessa hade nämligen icke i tid betalat den öfverenskomna solden åt hans trupper, hvarföre dessa skingrat sig och sålunda upphäft belägringen. Oaktadt all skicklighet och diplomatisk finhet lyckades detta uppdrag dock ej efter önskan.

Machiavellis andra beskickning lyckades bättre. Florentinarne, som fruktade Cæsar Borgia's växande makt, ansågo det för sin säkerhet nödvändigt att söka vinna hans vänskap och ingå förbund med honom, till hvilket ändamål de år 1502 afsände Machiavelli, som af honom i Imola blef gynnsamt emottagen och snart fick förtroende af hans planer mot åtskilliga af de så kallade Condottieri, som herrskade öfver små stater på Romagnas område. I sina depescher till sin regering om denna beskickning nämner han, att han omtalat för Borgia, att dessa Condottieri voro falska mot honom, och att han styrkt honom i hans planer mot dem. — Denna hans förtrolighet med ett sådant mensklighetens afskum som Cæsar Borgia har blifvit lagd honom till last, såsom det synes ej utan skäl, men man må dock besinna, att han blott afsåg sitt fäderneslands bästa, och följde de befallningar, han af sin styrelse erhållit; dessutom voro dessa Condottieri, hvilka Borgia utrotade, stora förbrytare, hvilka sjelfva begått alla slags brott, och äfven hotat Florenz, som ej kunde annat än önska deras undergång.

Efter Alexander den 6:tes och Pius den 3:djes död sändes Machiavelli till Rom för att bevaka republikens intressen. Under sin vistelse derstädes blef han vittne till Julius den 2:dres val till påfve och Cæsar Borgias störtande. Hvilka tankar han hade om den senare såsom menniska, finner man af ett yttrande i hans skrifvelse till sin styrelse, »att hans brott småningom fört honom till straffet;» han tillägger sedan, »Gud styre allt till det bästa» [Vedesi che i peccati suoi lo hanno poco a poco condotto alla penitenza; che Iddio lasci seguire il meglio! Lett. XXXI.].

År 1504 sändes han till Frankrike andra gången i en mindre vigtig beskickning; af någon större betydenhet voro ej heller de beskickningar, i hvilka han det följande året afgick till Piombiono, Perugia, Mantua och Siena. I början af 1506 fick han, den store statsmannen och filosofen, uppdrag, att inom det Florentinska området värfva soldater. Detta uppdrag, så obetydligt det än kan synas, var dock af ganska stor betydelse, ty det var då, han först fick anledning att rikta sina tankar på Italiens krigsväsende. Dessa tankar har han sammanfattat i sin mästerliga afhandling om krigskonsten, der han söker väcka sina landsmän ur deras veklighet, gör dem uppmärksamma på orsakerna till de svagheter hos dem, som utländingen begagnat för att underkufva Italien, visar förderfligheten af legotrupper, och i stället råder dem att bilda en allmän nationalbeväpning, såsom det säkraste medlet till bevarandet af deras frihet.

I anledning af det löfte, Florentinarne gifvit påfven Julius d. 2:dre, att med hjelptrupper understödja hans företag att fördrifva Bentivoglierna från Bologna, sändes Machiavelli till påfven, som personligen anförde krigståget, i det uttryckliga ändamålet att berömma företaget, försäkra honom om deras bistånd och underrätta dem om rätta tidpunkten för hjelptruppernas afsändande. Under fyra månader följde han påfven på dennes tåg, och var kanske ej alldeles främmande för konung Ludvig d. 12:tes förändrade politik vid detta tillfälle. Ludvig hade nämligen förut lofvat Bentivoglierna hjelp, men gaf i stället befallning, att dessa trupper skulle ansluta sig till påfvens armé.

Kejsar Maximilian d. 1:ste hade tillkännagifvit sin afsigt att låta kröna sig i Rom. Italiens olika stater skyndade sig att till honom skicka sändebud, och den Florentinska republiken afsände mot slutet af år 1507 Francesco Vettori och kort derefter Machiavelli såsom dennes sekreterare. Efter ett halft års underhandlingar, försvårade af den Tyska etiketten, lyckades det slutligen att med denne obeslutsamme och vankelmodige furste afsluta ett fördrag, genom hvilket han förband sig att mot 40,000 dukater försäkra Florenz om dess besittningar och dess frihet. Detta fördrag undertecknades dock ej förr än 1509 i Verona, dit Machiavelli också sändes för detta ändamål. Äfven uppdrogs honom att i Mantua öfverlemna till Maximilian 10,000 dukater, fjerdedelen af den öfverenskomna tributen.

Under tiden hade Machiavelli äfven blifvit använd i militäriska värf. Florentinarne, som länge haft för afsigt att förödmjuka Pisa, hade delat sin här i tre läger, som på alla sidor inneslöto denna stad, och från det ena lägret till det andra for Machiavelli, vakande öfver verkställandet af nödiga mått och steg och det noggranna betalandet af solden, mönstrande trupperna och ledande befälhafvarne med sina råd. Efter fyra månaders belägring måste Pisa öppna sina portar för segervinnarne. Befälhafvarne skördade hela äran, men Machiavelli, som mest bidragit till segern, rönte som vanligt föga tack.

År 1510 sändes Machiavelli tredje gången till Frankrike i ett vigtigt ärende. I den brytning, som man förutsåg snart skulle uppstå mellan Ludvig och Julius, insågo Florentinarne, att de behöfde ett stöd i Frankrike, och Machiavelli affärdades derföre dit, der republikens gynnare, kardinal af Amboise, nyss hade dött. Efter ett kort vistande i riket lyckades Machiavelli förmå konungen att sammankalla ett kyrkomöte mot påfven i Tours. Sedan ambassadören Roberto Acciajuoli anländt, lemnade han åt honom att fortsätta det påbörjade verket, och återvände till Italien.

Ludvig d. 12:te hade emellertid beslutit att göra sitt kyrkomöte mera allmänt, och Florentinarne begingo den oförsigtigheten att erbjuda honom det nyligen eröfrade Pisa till säte för detta möte. Påfven, ursinnig häröfver, svor att straffa dem och återföra dem under Mediceernas välde. För sent inseende sin oklokhet, afsände de för fjerde gången Machiavelli till Frankrike år 1511, för att söka förhindra mötets förläggande till Pisa. Oaktadt alla ansträngningar lyckades detta icke, och allt hvad han kunde utverka, var, att mötet efter någon tid förlades till Milano, men det var då för sent. Kejsar Maximilian hade, såsom ofvan är nämndt, lofvat att skydda republikens sjelfständighet mot 40,000 dukater — nu begärde han 100,000; den gjorde invändningar, Mediceerna lofvade mera, och deras återinsättande beslöts. Florenz gjorde i början motstånd, hvarvid Machiavelli utvecklade stor förmåga och verksamhet, men öppnade slutligen sina portar för segervinnarne.

Mediceerna återvände nu år 1512 från sin långa landsflykt [De fördrefvos första gången år 1494, 2 år efter Lorenzo den praktfulles död.] och återinträdde i utöfningen af all deras forna makt; Machiavelli var ibland dem, som först fingo erfara ombytet af styrelse; hans förtjenster om fäderneslandet belönades med fattigdom, fängelse och pinbänken. Genom sin ställning och sina politiska åsigter tillhörande det parti, som var fiendtligt mot Mediceerna, var han misstänkt af de nya herrarne; han blef afsatt, och blef slutligen, såsom misstänkt för delaktighet i en sammansvärjning mot den nya styrelsen, utan något bevis lagd på pinbänken, der han, såsom han skrifver till sin vän och lärjunge, Giovanni Vernaccia, utstod allt som man kan lida utan att förlora lifvet. Inbegripen i den amnesti, som Leo d. 10:de vid sitt tillträde till påfvedömet förkunnade, återfick Machiavelli år 1513 sin frihet.

Han befann sig nu icke just i någon afundsvärd belägenhet. I sina många beskickningar hade han aldrig uppträdt med någon annan titel än sin vanliga, aldrig såsom ambassadör, icke derföre, att han icke i förmåga och statsmannaskicklighet öfverträffade alla andra, icke derföre, att han var dem underlägsen i börd, utan derföre att han var fattig, och republiken var ej nog rik att hafva en fattig ambassadör. Den ringa aflöning, som gafs honom, var otillräcklig till och med för hans ringa behof, och ofta blef ej en gång denna ordentligt betald. Hans oegennytta tillät honom ej att i statens tjenst rikta sig, och såsom redlig man lemnade han sin befattning lika fattig som han tillträdt den. Han drog sig med sin hustru och sina barn tillbaka till en liten landtgård, kallad La Strada, som han egde vid vägen mellan Florenz och Rom, der han tillbragte dagarne med landtliga sysselsättningar, men när aftonen kom, egnade sig åt studerande af de gamla författarne och författande. Det var här, han under de sex år, som förflöto mellan 1513 och 1519, författade dessa verk, som fyllt en verld med beundran och gjort hans namn odödligt.

Att denna overksamhet under så lång tid skulle för Machiavellis vid verksamhet vana själ kännas tryckande, är naturligt; också framlyser i ett bref till en af hans vänner, den förut omnämnde Francesco Vettori, sändebud i Rom, skrifvet den 10 December 1513, och hvilket man icke utan deltagande kan läsa, hans längtan att åter komma i verksamhet. Sedan han bland annat omtalat, huru han med sin vän Philip Casavecchia rådgjort, om han borde tillegna Julianus af Medici sin afhandling om Fursten, fortfar han: »det är nödvändigheten, som tvingar mig att tillegna densamma, det är den, som drifver mig; jag förtäres, och kan icke förblifva länge så som jag är, utan att råka i en fattigdom, som skulle blottställa mig för föraktet. Jag skulle önska, att dessa Herrar af Medici begagnade sig af mig, om de också i början använde mig till de lägsta göromål [Ordagrannt: »om de också i början läte mig vända en sten». Se dovessero incominciare a farmi voltare un sasso.] … man borde icke tvifla på min trohet, hvarpå jag så många år gifvit exempel … och min fattigdom är beviset för min redlighet».

Leo X, som tyckte, att Julianus var allt för mensklig och mild, återkallade honom från styrelsen af Florenz, och satte i hans ställe sin brorson, Lorenzo af Medici, och det var till honom Machiavelli ställde den tillegnan, som han förut bestämt för Julianus — men Lorenzo dog 1519, utan att hafva bekymrat sig om honom och utan att hafva belönat hans arbete. En stor tröst i hans betryckta belägenhet vederfors Machiavelli, då han kallades till ledamot af det filosofiska sällskapet eller Akademien i de Rucellaiska trädgårdarne, hvars medlemmar älskade honom, understödde honom och uppmanade honom att skrifva. Flere af dem har han tillegnat åtskilliga af sina arbeten.

Då Leo efter Lorenzo's död till styresman öfver Florenz insatt kardinalen Julius af Medici, sedermera påfve under namn af Clemens d. 7:de, erinrade han sig Machiavelli och de visa råd, han vid ett föregående tillfälle af honom erhållit, och rådfrågade honom angående den statsförfattning, han ämnade gifva Florenz. Machiavellis visa och förnuftiga svar måtte dock icke ha tillfredsställt honom, ty allt förblef på den gamla foten och Machiavelli i samma overksamhet som förut.

År 1521 erhöll Machiavelli för första gången under den nya styrelsen ett uppdrag, fastän af underordnad vigt; häraf, samt deraf att han, ehuru nära förbunden med flera af dem, som året derpå sammansvuro sig mot Mediceerna, efter denna sammansvärjnings upptäckande lemnades oantastad, kan man skönja, att styrelsen började tänka på att taga honom till nåder. År 1522 fick han äfven i uppdrag af dåvarande kardinalen Julius att skrifva Florenz' historia, hvilken han fullbordade år 1525, då han öfverlemnade sitt verk åt sin beskyddare, som 1523 blifvit påfve.

Sista gången Machiavelli uppträdde på politikens skådebana var år 1526. Clemens VII, som genom sin flyktiga politik mot sig uppretat tyska kejsaren Carl V, fruktade, att denne skulle angripa Florenz, som ej var i stånd att uthärda en belägring, och lät till den ändan förse staden med nya befästningar. Machiavelli erhöll i uppdrag att vaka öfver arbetenas verkställande, att sköta brefvexlingen och utbetala de nödiga penningarna. Då likväl styrelsen ej en gång ansåg de nya befästningarne fullt betryggande för stadens säkerhet, afsände den Machiavelli till hans vän Guicciardini, som då var påfvens öfverbefälhafvare, för att förmå denne att med den Italienska ligans trupper begifva sig till Toscana, innan fienden inträngt dit. Han hade särskildt uppdrag att noga följa händelsernas gång, inhemta säkra underrättelser om de kejserliga planer och tåg, och derom underrätta styrelsen. Under mer än två månader var han uteslutande sysselsatt med fäderneslandets fördelar, följde sedan den Italienska armén, som tågade till Rom för att befria påfven, som var belägrad i Sant'Angelo, och ämnade just begifva sig hem, då han erhöll underrättelse om den statshvälfning, som för andra gången fördref Mediceerna från Florenz. Roms stormning den 6 Maj 1527 och påfvens nödställda belägenhet hade gifvit det hittills undertryckta republikanska partiet mod, och den tolfårige Hippolyt af Medici fördrefs jemte hans tre förmyndare, kardinalen af Cortona samt kardinalerna Ridolfi och Cibo.

Vid sin återkomst till fädernestaden blef Machiavelli mottagen med synbar kallsinnighet, ja till och med hat, förorsakadt af den obetydliga ynnest, han på senaste tiden åtnjutit af Mediceerna. Denna otacksamhet mot en man, som uppoffrat alla sina krafter till fäderneslandets bästa, sårade honom djupt, och han insjuknade häftigt; han intog då ett läkemedel, som han vanligen begagnade, då han var sjuk, och hvilket han ansåg som ett universalbotemedel — det hjelpte honom dock icke, utan två dagar efter dog han, den 22 Juni 1527.

Han efterlemnade enka och fem barn, fyra söner och en dotter, af hvilka ingen uppnådde någon större ryktbarhet; hans siste ättling lefde i början af sjuttonde seklet, och med en afkomling af hans broder, Francesco Maria, markis af Quinto, som dog i Florenz år 1726, utslocknade detta så ryktbara namn.

Det ryktbaraste af Machiavellis verk och som gjort hans namn odödligt, är obestridligt hans afhandling om statskonsten, Il Principe, detta af olika personer så olika bedömda verk, som ensamt framkallat en hel litteratur. Italien hade på Machiavellis tid, mer än de flesta andra stater, försjunkit i ett tillstånd af moraliskt förderf och ruttenhet, hvarom man har svårt att göra sig en föreställning. Att detta skulle djupt smärta en man med så lågande fosterlandskärlek som Machiavelli, var naturligt, äfvensom att han skulle söka att afhjelpa det onda. Men med sin genomträngande blick insåg denne patriot, att inga halfva mått och steg borde tagas, utan att yxan måste sättas till roten af trädet, att det sönderslitna, förnedrade och förslappade Italien blott genom det mest omfattande och skoningslösaste tyranni af en kraftfull envåldsherrskare, som förenade hela Italien under sin spira, skulle kunna räddas från förderf och förnedring. Han uppoffrade derföre sina egna republikanska tänkesätt och framställde i detta verk de på erfarenheten stödda råd till en ny furste, hvilka han ansåg leda till det åsyftade målet. Machiavelli var icke blind för den moraliska förkastligheten af sina läror, men han har flera gånger uttryckligen förklarat, att han ej framställer de häri uttalade grundsatserna såsom gällande för alla tider och förhållanden, utan endast för att pånyttföda förderfvade samhällen genom en ny furste, då han deremot anser att en ärftlig furste bör iakttaga och utöfva alla möjliga dygder. Som nämndt är, tillegnade han denna afhandling Lorenzo af Medici, i hvilken han trodde sig finna rätte mannen att fullborda befrielseverket.

Machiavellis andra stora verk kallas »Föreläsningar öfver de första tio böckerna i Titus Livius», [Discorsi sopra la prima deca di Tito Livio, 3 böcker.] skrifvet, liksom »Fursten», efter den republikanska styrelsens fall, och tillegnadt hans vänner och beskyddare Zanobi Buondelmonti och Cosimo Ruccellai. Han fäster der uppmärksamheten på de gamle Romarne, som blefvo herrar ej blott öfver Italien, utan öfver hela verlden, skildrar deras statsförfattning, deras dygder och orsakerna till deras framgångar, samt framställer deras politik såsom efterföljansvärd för sitt fädernesland för att derigenom blifva stort och mäktigt. Då man vet, att han samtidigt skref Principe och Discorsi, i hvilka han framställer så olika politiska grundsatser, kan man ej annat än förvåna sig deröfver. Saken kan dock förklaras derigenom, att han, som i botten var republikanskt sinnad, insåg, att detta styrelsesätt för närvarande ej var lämpligt för det stora ändamålet, Italiens befrielse, utan tills vidare lade sina republikanska grundsatser å sido för att, sedan målet vunnits genom följandet af den i Principe framställda politiken, sedermera återtaga desamma.

Ehuru ej sjelf krigare hade Machiavelli, såsom vi sett, varit använd i åtskilliga militäriska värf; der såsom alltid hade han noga iakttagit allt, gjort jemförelser mellan de gamles och hans samtidas sätt att strida, och kommit till den slutsatsen, att allt begagnande af legotrupper var skadligt för Italien [I XXVI Cap. af Principe vidrör han äfven i korthet detta ämne.]. Dessa tankar och iakttagelser har han sammanfattat i sitt tredje stora arbete »Om Krigskonsten», [I sette libri dell' Arte della Guerra.] tillegnadt Lorenzo Strozzi och affattadt i dialogform. Sina åsigter lägger han i munnen på den berömde härföraren Fabricio Colonna, som på vägen från Lombardiet till sina besittningar i Neapel, i Florenz sammanträffar med den unge Cosimo Ruccelai och tre af dennes vänner, för hvilka han utvecklar sina åsigter om krigsväsendet.

Machiavellis sista stora verk är hans »Historia om Florenz» [Storie Fiorentine, 8 böcker.], skrifven på befallning af dåvarande kardinalen Julius af Medici, sedermera påfven Clemens VII. Den omfattar en tidrymd af tio århundraden och slutar med Lorenzo den praktfulles död år 1492. Hans afsigt synes hafva varit att ur hans landsmäns egen historia för dem framställa hela verldshistoriens gång och resultat. Han visar dem, att en föregående generations fel varit orsaken till den efterföljandes olyckor, och antyder dessa fel. Skrifven med Machiavellis vanliga snillrika stil är denna historia äfven märklig genom den opartiskhet, han vågade visa; ehuru det var en påfve, och dertill en Mediceer, som gaf honom detta uppdrag, skonar han dock hvarken påfvarne eller Mediceerna, och döljer icke deras felsteg eller brott — det länder också Clemens till stor heder, att han ej visade författaren någon ovilja härför. Machiavelli hade tänkt fortsätta detta verk, men hindrades härifrån af döden — det fortsattes sedermera af den förut omnämnda Francesco Guicciardini.

Machiavellis öfriga verk, de så kallade Opere Minori, indelas i tre hufvudgrupper, Operetee Istoriche e Politiche, Operette Letterarie in Prosa och Operette Letterarie in Versi.

I den första utmärka sig mest hans Legazioni, af högt värde, isynnerhet för historieskrifvaren och statsmannen, hans Lettere och La Vita di Castruccio Castracani, tillegnad Zanobi Buondelmonti och Luigi Alamanni, ett arbete utan någon särdeles stor historisk betydelse, men som åsyftar att rycka upp hans landsmän ur deras veklighet och yppighet, och till hvilket ändamål han väljer sin hjelte i det lilla Lucca, för att visa, att en kraftig och snillrik man äfven från en ringa början skulle kunna uträtta stora ting.

De mest bekanta arbeten i den andra afdelningen äro »Trolldrycken», Mandragola, ett lustspel underlägset endast de bästa af Molières, en bitter satir på det dåvarande presterskapets skändliga jesuitism och vinningslystnad, och mästerligt skildrande hans landsmäns sedliga förderf; [Detta lustspel gafs icke allenast i Florenz med största framgång, utan påfven Leo X var till och med så stor beundrare af detsamma, att han lät skådespelare komma till Rom och der uppföra det för sig.] vidare Clizia, en bearbetning af Plauti Casina, samt La Novella di Belfagor, som skulle fylla sin plats i Boccaccio's Decamerone. Att han äfven som skald ej var att förakta, derom vittna bland annat hans Decennali, L'Asino d'oro, Capitoli och Canti Carnascialeschi.

Machiavellis Storie, Discorsi och Principe utgåfvos med Clemens d. 7:des privilegium af Antonio Blado d'Asola 1531 och 1532. Man fann i början intet anstötligt i dem; först sedan kardinalen Polus, i ett arbete tillegnadt Carl V, påstått att Fursten »var skrifven med Satans finger», väcktes uppmärksamheten på dem, och påfven Paulus IV uppförde år 1559 Machiavellis arbeten på de förbjudna böckernas lista, hvilket af Tridentinska mötet bekräftades år 1564. År 1576 utkom en Anti-Machiavelli, utgifven af en fransk protestant, Innocent Gentillet, hvilken i början gjorde stort uppseende, men som förändrade och förvrängde den författares mening, som han anföll. Ännu fiendtligare uppträdde jesuiten Possevinus, som skref en bok emot både Machiavelli och eget nog äfven mot författaren af Anti-Machiavelli [Det påstås, att Possevinus läst hvarken den ena eller den andra, utan blott utgifvit de samlingar, påfven Innocentius IX gjort för detta ändamål.]. Orsaken till dessa förföljelser var icke de politiska grundsatser ocll regler, han uppställt, utan den omständigheten, att han, isynnerhet i Discorsi, tillskrifvit det Romerska hofvet Italiens söndring och olyckor, dess förnedring och sedeförderf. Jesuiterna kunde dessutom icke tåla, att några politiska skriftställare, och af dem Machiavelli den förnämste, skulle bestrida dem deras privilegium att styra stater och furstar. En jesuit i sjuttonde århundradet, Lorenzo Lucchesini, påstod sig till och med i Machiavellis skrifter hafva påträffat åtskilliga dumheter, och utgaf en bok med titeln: »Dumheter, upptäckta i Machiavellis verk af P. Lucchesini» [Sciocchezze scoperte nell'opere del Machiavelli dal P. Lucchesini.]. Boktryckarne, för att förkorta denna titel, kallade den endast: P. Lucchesinis dumheter. Utom flera andra i äldre tider uppträdde i adertonde århundradet emot honom konung Fredrik II af Preussen, då ännu en ung prins, som år 1740 utgaf en ny Anti-Machiavelli, som väckte mer uppmärksamhet än den första, och var försedt med ett mycket lofordande företal af Voltaire. Så snart han blifvit konung, erinrade han sig dock mera författaren, som han vederlagt, än sjelfva vederläggningen.

Machiavelli saknade dock icke försvarare. Den store kritikern Gaspard Scioppius rättfärdigade i ett arbete, som utkom i Rom 1623, hans Furste, utan att dock nämna författaren. Conringius i sin latinska öfversättning af Fursten, tryckt 1660 i Helmstädt, uppträdde öppet till Machiavellis försvar mot Paulus Jovius, Gentillet, Possevinus m. fl. Amelot de la Houssaie i sin franska öfversättning tager temligen öppet hans parti; professor Christius i Leipzig utgaf 1731 ett försvar för Machiavellis lefnad och verk, och 1779 utkom i Neapel ett snillrikt loftal öfver den store statsmannen, författadt af advokaten Galanti. Slutligen ombesörjde hans fädernestad en vacker upplaga af hans verk, som utkom 1782, försedd med en lefnadsteckning och ett företal, samt reste honom år 1787 en grafsten af marmor i kyrkan Santa Croce, vid sidan af Galilei och Michele Angelo's. Riddaren Baldelli höll ett minnestal öfver honom i Florentinska Akademien, hvilket tal finnes tryckt i den upplaga af Machiavellis verk, som trycktes i Livorno 1796.

Machiavellis arbeten hafva, dels fullständigt, dels delvis, blifvit öfversatta på Latinska, Franska, Engelska och Tyska språken, ja, man påstår till och med, att Sultan Amurat IV lät öfversätta Il Principe på Turkiska språket. En svensk öfversättning af Il Principe af C. Klingenberg utkom i Stockholm 1757. I senaste tider ha Machiavellis statsvetenskapliga och politiska läror blifvit föremål för en mångsidig historisk kritik af Ginguené, Quinet, Ranke, Gervinus, Mohl, Macaulay, Vorländer, Zambelli m. fl., och C. T. Odhner har i sin afhandling »Om den nyaste Machiavelli-Literaturen» jemfört och sammanfattat dessas åsigter och gifvit en klar och åskådlig bild af den store statsmannen, i det han betraktat honom ur logisk, psykologisk och politisk synpunkt. Härmed kan åtminstone i hufvudsaken den strid anses slutad, som nu i trehundra år kämpats om den store Florentinske tänkaren och statsmannen.