Profeten Nahum talar så
till Ninive, till Assurs konung:
»De sofva dina styresmän
och dina höfdingar, du förste,
bo hvar för sig och ligga stilla;
på bergen skingradt är ditt folk,
som ingen stämma längre samlar.»Ett folk! Jag skälfver vid det ordet,
så fylldt af sånger och af kvidan,
af gudars domsrop och af åskor.
Jag ryser samman vid det ordet
som för ett skyhögt jätteväsen,
hvars fot förtrampar mina refben
så lätt som jag en sandens mussla
Ett folk, ett folk! Mot skyn stå lågor.
I dyster hålväg slamra vagnar,
och vilda män med rofdjursfällar
och nakna barn och tärda kvinnor,
de tåga framåt, fredlöst framåt,
och glömma vägen, som de vandrat,
och veta ej, hvarfrån de komma.
När barnen spörja, svarar ingen.
Då stiger ur de äldstes krets,
med isgrått skägg och lurfvig mantel,
trolsk, enögd, med en korp på skuldran
och svärdet draget, undermannen.
Han vinkar barderna — och sorgset
de sjunga om förgätet urhem,
när midnatt stirrar öfver tälten.
Han talar — och kring offerstenen,
som blodbestruken står vid eken,
han ställer nya gudsbeläten
och stannar själf som gud ibland dem.Då växer löfbeskuggadt Birka,
där roddarskepp med sång vid åran
gladt skära vassen, och i fören
står femtonårig fruktad sjökung
hos röfvad brud och hälsar hemmet.
Snart språket likt en kammardräkt
väfs mjukt och följer bröstets andning.
Det ringer helg, och sekler jaga
som skyars skuggor öfver landet.
Det blir så tyst, så vemodsstilla,
som när en klar Johannisnatt
tändt himlens sken i sund och fjärdar;
men djupt fördold i hjärtats gömmen
bor ångest, när bekymren tiga.
Mitt folk, din hand är kall, men frossan,
som isar dig, är gryningstimmens.
De sofva dina styresmän
och dina höfdingar, mitt folk,
bo hvar för sig och ligga stilla.
Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts af brand,
och dåd blef saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.Fall julesnö och susa djupa mo!
Brinn österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Blif vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sofva under kyrkohällen.
Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärfde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns midt,
likt penningepåsar på vågar.Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarne ensamt grepo sitt svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarne ensamt segnade ner
men också herrarnes drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.Det är skam att sitta som vi ha gjort
och tempel åt andra hvälfva,
men kasta stenar på egen port
och tala ondt om oss själfva.
Vi tröttnat att blöda för egen dolk,
att hjärtat från hufvudet skilja;
vi vilja blifva ett enda folk,
och vi äro och bli det vi vilja.
Bröder, låt oss icke rygga
skrämdt tillbaka för hvad halft är gjordt.
Lång är vägen, som vi ha att bygga,
och vårt mål är stort.
Svara, hellre än att knyfva näfven
om den rätt du kallar din:
Gif åt Stål en sedel äfven
eller stryk ock min!
Slå trumman pojkar! Framåt, gå på!
Hurra för Sverige och kungen!
Hurra för riksdan, där gubbarna stå
och knacka med klubban och hjässorna klå
och hosta och titta i taket, det grå,
för de få släppa till pungen!Men gäller det stupa för folk och kung
och färga med blod en drifva,
då blir man ej vägd som en penningepung,
då duger man nog både gammal och ung.
Rätt så, kamrater! Stäm upp och sjung!
Ett folk, det vilja vi blifva.Vi vilja blifva en örn, som törs
trygg hvila i eget rede.
Låt åskorna rulla, när trumman rörs,
där bland hällarna grå vår fana förs!
Vi vilja blifva ett folk, som hörs
den dag, det ryter i vrede.
Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra grafvar, nej, gif oss män
i forskning, i färger och skrifter!Ja, gif oss ett folk på ett bråddjups rand,
där en dåre sin nacke kan bryta.
Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att lefvande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, hvad helst det kostar.Det är bättre af en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare, våga sitt tärningskast,
än att tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.Jag vaknar om natten, men kring mig är fred.
Blott vattnen storma och sjuda.
Jag kunde i längtan kasta mig ned
likt en bedjande stridsman af Juda.
Ej vill jag tigga om soliga år,
om skördar och guld utan ände.
Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår
ett folk med år af elände!Ja, drif oss samman med gisselslag,
och blåaste vår skall knoppas.
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Du dansar hellre i sidenvåd
än tyder din egen gåta.
Mitt folk, du skall vakna till ynglingadåd
den natt du på nytt kan gråta.Må främst du stiga, du dotter af nöd,
som skygg ditt öga vill täcka.
Så älska vi dig, att vore du död,
vår kärlek skulle dig väcka.
Om natten blir sömnlös, om lägret blir hårdt,
vi svika dig ej på den färden,
du folk, du land, du språk, som blef vårt,
du vår andas stämma i världen.